DET NYA EGYPTEN: Kvinnor organiserar sig mot våldet

Sexuella övergrepp har blivit ett verktyg för att skrämma kvinnliga demonstranter i Egypten. – Det är samma typ av sexuellt våld som används under krig, säger Rania Salah Seddik.

Reportage | 2013-05-29
Av: Hanna Sistek
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013
Protest mot det sexuella våldet.

Protest mot det sexuella våldet. Foto: Hanna Sistek

”Är ni nervösa?”, frågar konstnärinnan Yvonne Buchheim när demonstrationståget börjar röra sig från Sayeda Zeinab-moskén söder om Kairos stadskärna med slutmål Tahrirtorget.
– Ja, jag tog på mig extra lager med underkläder, erkänner journalisten Chitra Kalyani.
Trots att frågan om sexuella övergrepp är glödhet i Egypten – bara under tvåårsdagen av revolutionen, den 25 januari, attackerades minst 19 kvinnor av en manlig mobb som slet av dem kläderna och gruppvåldtog dem med händerna eller andra tillhyggen – så är det inte mer än drygt 300 personer som vågat sig hit idag bara någon vecka senare för att protestera mot våldet. För hur försvarar man sig mot en mobb?
– Situationen för journalister håller på att bli olidlig, berättar videoreportern Jihan Hafiz, som bär fyra lager omsorgsfullt tejpade kläder och svettas floder i hettan.

Efter att egyptier tog till gatorna i november till följd av president Muhammad Mursis maktdekret har våldet mot kvinnliga demonstranter intensifierats.
– Nu blir kvinnor attackerade under varje större demonstration. Det var aldrig så här före revolutionen, säger Rania Salah Seddik, 30, som är volontär för den nybildade organisationen Operation Anti Sexual Harassment, OpAntiSH. Hon misstänker att den sittande regimen ligger bakom anfallen:
– Muslimska brödraskapet är de enda som vinner på att mota bort kvinnorna från gatan. Rania Salah Seddik var volontär för OpAntiSH den 25 januari för att rädda kvinnor undan våldet men blev själv anfallen under demonstrationen.
– Det var helt galet, de här männen hade alla tänkbara vapen och jagade in oss i en byggnad. I tre timmar försökte de bryta sig in. Det var väl organiserat, om de bara hade velat antasta kvinnor så hade de kunnat välja vem som helst, säger hon.

Från politiskt håll har responsen på våldet varit ljummen. En av salafisternas representanter i parlamentets mänskliga rättighetskommitté, Adel Afifi, gick ut och sade att kvinnor har sig själva att skylla om de blir angripna under protester då ”de borde veta att de är bland ligister” Det gick så långt att en grupp frivilligorganisationer beslutade sig för att stämma regeringen å offrens vägnar. Gruppen samarbetar med Nationella kvinnorådet, vars forskningschef Naglaa Adly berättar att fallen kommer att ta tid, då det saknas bevis. Dessutom har det varit svårt att övertala kvinnorna att anmäla, på grund av stigman.
– Det är en organiserad grupp som gav sig på de här kvinnorna och de islamistiska rörelserna ligger bakom, säger Naglaa Adly.

Faissal Salah (nedbrottad) tränar kvinnor i självförsvar.

Faissal Salah (nedbrottad) tränar kvinnor i självförsvar. Foto: Hanna Sistek

I brist på hjälp från ordningsmakten har människor själva börjat organisera sig. OpAntiSH är bara en av många spontana initiativ mot våldet. Tahrir Bodyguard är ett annat, som parallellt med att patrullera demonstrationer är ute och försöker tala med människor om själva problemet med sexuella trakasserier. De ordnar även självförsvarskurser.

– Tänk er att jag är gärningsmannen, säger instruktören Faissal Salah och kopplar ett stadigt grepp på en av kvällens deltagare. Hur tar dig dig ur det här?
Vi är ett tiotal kvinnor som har samlats i spinningsalen i Samia Aloubas gym i stadsdelen Mohandessin i västra Kairo, allt ifrån hemmafruar till journalister. Känslan är att våldet till trots så har revolutionen givit kvinnor en röst som de vägrar att dämpa.
– Före revolutionen vågade många av mina tjejkompisar inte ens promenera på stan på egen hand. Men nu har alla blivit aktivister. De kommer aldrig att lyckas skrämma bort oss från gatorna nu, säger Rania Salah Seddik.

Text och bild: Hanna Sistek

Reportage | 2013-05-29
Av: Hanna Sistek
Även publicerad i AmnestyPress #2/2013