Vitryssland: MR-rörelsen samlas i ett hus i skogen

Trots försök från myndigheterna att stoppa mötet lyckades Vjasna och andra MR-organisationer i Vitryssland arrangera den bredaste MR-sammankomsten hittills. Över 100 personer sökte sig ut i skogen utanför Minsk för att diskutera hur president Lukasjenkas åtgärder ska bemötas.

Ales Bialatski, ordförande i Vjasna,
förklarade att trots att en domstol
i oktober förra året upplöste organisationen,
så fortsätter arbetet som tidigare.
Den 23–24 januari var det meningen att »Forum of Human Rights Activists« skulle hållas på Hotel Raubichy i Vitrysslands huvudstad Minsk. Åtta vitryska MR-organisationer, de flesta »likviderade« genom domstolsbeslut framtvingade av myndigheterna, stod som arrangörer tillsammans med FIDH (International Federation for Human Rights), som har sitt säte i Paris. Bland de vitryska arrangörerna fanns Vjasna, Helsingforskommittén i Vitryssland, Centre for Human Rights, BAJ – det oberoende journalistfacket i Vitryssland och Legal Assistance to Population.

Men i Vitryssland är mänskliga rättigheter något farligt och president Alexander Lukasjenka skärper greppet över landet och planerar en folkomröstning för att kunna stanna kvar vid makten, där han suttit sedan 1994. Efter påtryckningar från myndigheterna beslöt sig Hotel Raubichy för att avboka den planerade konferensen och arrangörerna insåg att regimen hade bestämt sig för att försöka stoppa evenemanget. I sista stund lyckades man hitta en något bedagad semesteranläggning mitt i skogen, en halvtimmes resa utanför Minsk. För att undvika att även detta alternativ skulle gå i stöpet hemlighölls mötesplatsen. Inga mejl, inga telefonsamtal, bara platser för upphämtning inne i Minsk och kartor per fax (bilder skickade med fax går ännu inte att »avlyssna«) för att deltagare skulle hitta rätt.

Mötesplats för MR-aktivister från Vitryssland
och andra länder.
Vitryssland ligger i utkanten av Centraleuropa och blir 1 maj i år grannland till EU. Men att åka till Minsk är som att förflytta sig några årtionden tillbaka i tiden. »Här jobbar de dygnet runt« säger vår guide när vi går förbi KGB:s imponerande högkvarter i centrala Minsk. Att säkerhetstjänsten fortfarande heter KGB och att de har mycket att göra för att försvara statens säkerhet och president Lukasjenkas styre är ett tecken på att Vitryssland inte har lämnat det sovjetiska arvet bakom sig. Lukasjenka är dock så missnöjd med KGB:s arbete att han numera har skapat ett mini-KGB, en egen säkerhetstjänst som lyder direkt under honom.

Och att det bara blir värre och värre vittnade de flesta vitryska deltagarna om under den två dagar långa konferensen. Oberoende organisationer upplöses genom tvivelaktiga juridiska beslut. Tidningar som står utanför statlig kontroll stängs en efter en genom subtila rättsliga åtgärder och Lukasjenka har numera tagit kontroll över nästan hela fackföreningsrörelsen.

Nathalie Losekoot från Amnesty International
berättade att Amnesty nu driver frågan om en
skarp resolution mot Vitryssland när FN:s
MR-kommission har sitt årliga möte i april.

MR-konferensen lockade ett 100-tal vitryssar och därtill kom gäster från angränsande länder; Polen, Litauen, Ukraina, Ryssland, Tjeckien och Moldavien. Bland de ryska deltagarna fanns dissidentveteranen Sergej Kovalev från International Memorial. Redan 1975 dömdes Kovalev till sju års arbetsläger och har senare som MR-ombudsman och ledamot av duman, det ryska parlamentet, fortsatt att vara en skoningslös kritiker av de ryska makthavarna. Kovalev, liksom andra deltagare från Ryssland och Ukraina, varnade för den auktoritära utvecklingen i sina länder.

Bland dem som arbetar för att försvara mänskliga rättigheter i Vitryssland finns en växande känsla av desperation, en känsla av att vara övergiven. Snön låg djup och nattetid var det ner mot 20 minusgrader och även inomhus var det kylslaget under konferensen. Även om några vitryska oppositionstidningar fanns på plats, liksom Radio Liberty och Deutsche Welle, var detta möte en angelägenhet som gick de flesta vitryssar förbi.

– Det här är som ett reservat, sade en av deltagarna uppgivet. Vi sitter härute isolerade.

Att en rad internationella aktörer hade bjudits in och också närvarade kunde inte riktigt väga upp isoleringen. Ändå fanns OSSE, Europarådet, EU, FN-organ i Minsk, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen liksom Nathalie Losekoot från Amnesty Internationals sekretariat i London på plats. Därtill kom diplomater från USA, Sverige, Frankrike, Storbritannien, Italien, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Estland och Lettland som var närvarande under öppnandet.

Lukasjenkas metoder för att behålla makten är enkla och hittills effektiva. Samhället övervakas, självständig organisering bekämpas och den som opponerar sig omhändertas av polis och döms till böter, ett nog så svårt straff i ett samhälle där få är rika, eller ett kortare fängelsestraff.

Ett exempel från många liknande händelser denna vinter: Samtidigt som konferensen hölls samlades en liten grupp aktivister från Zubr, en
oppositionell ungdomsorganisation, utanför riksåklagarens kontor i Minsk. Sju av dem greps av polisen när de anklagade riksåklagaren Viktor Sheyman för att bära ansvaret för att fyra oppositionella »försvann« 1999 och 2000. Den 27 januari godkände Europarådets parlamentariska församling, PACE, för övrigt enhälligt en rapport från en cypriotisk parlamentariker som också anklagade Sheyman för detta brott. PACE förespråkade sanktioner mot Vitryssland.

Svetlana Kalinkina, chefredaktör för BDG,
som kämpar för sin överlevnad.
– Vår redaktionell policy är att vara oberoende.
Det kan ibland reta oppositionen, säger hon.
Grova övergrepp som statsunderstödda mord är trots allt undantag i Vitryssland, men godtycket gör att ingen som höjer sin röst mot Lukasjenka kan vara säker på att slippa undan. Professor Yury Bandazhevsky avtjänar sedan 2001 ett straff på åtta års fängelse och anses av Amnesty vara en samvetsfånge. Hans brott var att han hade kritiserat myndigheternas agerande när det gällde effekten av Tjernobyl. Rykten om att han skulle omfattas av den fängelseamnesti Lukasjenka proklamerade vid nyår visade sig dessvärre vara falska.

Regimen gör för övrigt ingen hemlighet av sin syn på oberoende organisationer. Den 29 januari skröt justitieminister Viktar Halavanau med att 50 NGO:s hade stängts under 2003 och samtidigt meddelade skattemyndigheterna i Vitryssland att Helsingforskommittén är skyldig staten 1,3 miljoner kronor.

Alexander Lukasjenka har ibland setts som en kufisk pajas i internationell politik. Men han är en maktpolitiker som gör vad han kan för att stanna kvar som president. Om han tvingas avgå vet han att han kommer ställas inför rätta, påpekar en insatt bedömare.

– På universiteten finns nu kurser i statsideologi där studenterna ska studera presidentens tal, berättar Svetlana Kalinkina. Det är som under Sovjettiden med dess studier av Marx och Lenin.

Hon är chefredaktör för BDG, Belorusskaya Delovaya Gazeta, som beskrivs som Vitrysslands viktigaste oberoende tidning. BDG utkommer två gånger veckan och trycks i Smolensk i Ryssland.

– Det finns trots allt fördelar med unionen mellan Ryssland och Vitryssland, säger hon och ler. Det finns en lag som säger att tidningar får spridas fritt i bägge länderna.

Upplagan har dock fallit från runt 30 000 till 15 000 exemplar sedan BDG i somras förbjöds att utkomma under tre månader. Och tidningen har stora problem med distributionen.

Svetlana Kalinkina tillhörde dem som 1994 trodde att Lukasjenka representerade något nytt i vitrysk politik.

– Vi trodde på honom som en oppositionell kraft, säger hon. Jag såg honom som en god demokrat.

Idag har hon en annan uppfattning och så diskuterar vi parallellerna med det gamla Sovjetsystemet.

– De som var med på den tiden säger att det är värre nu. På Sovjettiden skrev ideologidepartementet i partiet artiklarna och journalisterna publicerade dem. Men de behövde inte engagera sig i artiklarna. I dag ska till och med en artikel om familjeproblem också hylla presidenten. Även i oberoende tidningar förekommer det idag självcensur.

Text och bild: Ulf B Andersson