Guatemala – kvinnor mördas utan att de skyldiga straffas

Reportage | 2005-09-30
Även publicerad i AmnestyPress #3/2005

Förra året mördades 527 kvinnor i Guatemala, vilket är en ökning med 38 procent från året innan och med hela 220 procent från 2002. Över hälften av kvinnorna var yngre än 30 år och en stor andel av dem hade våldtagits, lemlästats och halshuggits. Våldet i Guatemala ökar lavinartat.

Att Sandra Sayas Gil inte tillbringar mycket tid på kontoret är tydligt. De gulmålade betongväggarna lyser kala mot besökaren. Utanför fylls gården av trafikbruset från Guatemala Citys innerstad. Sandra Sayas Gil är åklagare på Åklagarmyndigheten för kvinnor och barn i Guatemala City och fram till årskiftet hade hon hand om de 157 mord på kvinnor som begicks i huvudstaden från oktober 2003 till oktober 2004.

Jacqueline, 5 år, i förgrunden är ett av många barn
som finns på kvinnocentret Solo para mujeres.

Liksom de flesta av sina kollegor hävdar Sandra Sayas Gil att Guatemalas många kvinnoorganisationer och Ombudsman för de mänskliga rättigheterna inte har några underlag för sina uttalanden om en våg av mord på kvinnor:

– Förra året skedde det åtta mord per dag i Guatemala. Av offren var två kvinnor och sex män. Det handlar inte om någon våg, det är en ökning av våldet generellt. Jag lever i ett våldsamt land.

Att andelen kvinnor som mördas ökat från 4,5 procent år 2002 till 12,1 procent förra året avfärdar hon med att också den totala andelen mord ökat. Inte heller det faktum att många av kvinnomorden varit osedvanligt brutala rubbar åklagarens ståndpunkt.

Utredningsstatistiken för mord i Guatemala är urusel. Av de 157 fall Sandra Sayas Gil hade hand om utfärdade hon arresteringsorder i 68. Hittills har 38 personer gripits och av dem har 15 ställts inför rätta. Totalt har domar fallit i fem av de 157 fallen.

– Våldet ökar och vad som krävs är mer resurser till polisen och rättsväsendet. Att polisen skulle vara inblandad i några av morden är inte sant. Av alla de fall jag undersökte förra året var en polis inblandad.

Den polis Sandra Sayas Gil talar om sköt en 17-årig narkotikaberoende tjej som levde på gatan, där hon ägnade sig åt småstölder och prostitution för att överleva.
Hon höll ofta till i de mer nedgångna delarna av Zona 4 i stadens centrum och var en av 269 tjejer som skrivit in sig i organisationen Solo para mujeres (Bara för kvinnor).

Solo para mujeres har bara öppet dagtid och fungerar som en oas för de många flickor som lever på gatan i centrala Guatemala City. Här kan de titta på tv, tvätta sina kläder, få lite mat och låta sina barn leka. En gång i veckan kommer en doktor och för dem som vill finns madrasser att sova på.

Ana de Leon Robles på Solo para mujeres.

Psykiatrikern och föreståndaren för Solo para mujeres i Zona 4, Verónica Ana de León, bläddrar igenom liggaren och visar mig fotot på flickan som polisen sköt. I april i år höggs en annan av centrets flickor ihjäl medan hon sov ruset av sig i ett gathörn. I maj försvann en annan kvinna spårlöst och lämnade sina två barn efter sig.

I kvarteren kring Solo para mujeres trängs gatuförsäljare med bussar och gatubarn på gator kantade av nedgångna barer och bordeller. Solo para mujeres lilla hus ligger gömt inne i en gränd och utan vägbeskrivning är det omöjligt att hitta. Någon skylt finns inte.

– De flesta av våra tjejer är i tjugoårsåldern, säger Ana de León. De är småbrottslingar, narkotikaberoende och alkoholister, och säljer sina kroppar. Många av dem kommer från problemfamiljer där de har misshandlats och våldtagits. Andra är immigranter från andra centralamerikanska länder.

Ana de León har jobbat med flickor på gatan i många år och har sett hur situationen har förvärrats de senaste åren. Hon har för länge sedan tappat förtroendet för rättssystemet och vågar knappt be polisen om hjälp längre. Flera av tjejerna har berättat om hur de har hotats av poliser.

– För två år sedan fann man få mördade kvinnor, men i dag hittar man flera per dag. Några av dem har kopplingar till brottsligheten, men de flesta har det inte. Vi förstår inte vad som håller på att hända. Polisen och åklagarmyndigheten gör ingenting. Det görs inget för att lösa det här problemet.

På Solo para mujeres lilla innergård står Jaqueline, 26 år, vid tvättstället och talar med Esperanza, 30 år, och Neyreida, 27 år. Medan Esperanza och Neyrida tvättar sina kläder och flickornas barn springer runt mellan våra ben och leker berättar Jaqueline att hon levt på gatan sedan hon var 14 år.

– Min pappa våldtog mig och jag klarade inte av att vara kvar hemma, säger Jaqueline. Många av mina vänner har dött. Självklart är jag ledsen, men med drogerna glömmer jag fort.

Jaqueline har försökt lägga av med drogerna, men klarade inte av det. Hon berättar hur hon och de andra tjejerna kan sitta på dagen och titta på de senaste morden på tv för att på kvällen själva gå ut på gatan för att få ihop pengarna till mer crack.
– Självklart är jag rädd, men beroendet är för starkt.

Varken Jaqueline eller hennes kamrat Tita, 22 år, har någon idé om varför fler kvinnor mördas. Även Tita utnyttjades sexuellt i sitt hem, av styvpappan. Idag har hon en son på ett år, Kevin, och har varit nära att dödas, men liksom Jaqueline har hon inte lyckats sluta med narkotikan. Kevins pappa är med i ett av ungdomsgängen, maras, i området.

Ana de León tror att vissa, men långt ifrån alla, av de många brutala morden kan vara kopplade till ungdomsgängen. Många tjejer på gatan har ofta sexuella relationer med gängmedlemmarna. Umgås de med olika gäng kan tjejerna mördas på grund av avundsjuka eller hämnd. Det är inte lika farligt att ge sig på en försvarslös tjej som att ge sig på motståndargänget med automatkarbiner och pistoler.

– Fler och fler av flickorna används också för att vakta förråd där narkotikan säljs, säger Ana de León. På så sätt kan de få lite gratis. Andra tjejer utnyttjas av polisen som lovar att inte sätta dem i fängelse om de utför vissa tjänster åt dem, sexuella eller att tjalla.

Flickorna på Solo para mujeres får medhåll från oväntat håll. Sedan två år tillbaka finns det en genderavdelning inom den guatemalanska polisen. Chef är poliskommissarie Milagros Lopez Aguilar:
– Brottsligheten är mer organiserad idag. Därför blir medlemmarnas familjer och flickvänner mer utsatta. Eftersom det är farligt och kostar mycket att ge sig på det andra gänget ger man sig på de anhöriga, som mormödrar, mammor, systrar, fruar och flickvänner. Och så brutalt man kan för att visa att man menar allvar.

Milagros Lopez Aguilar är själv ensamstående mor och har erfarenhet av grova sexuella trakasserier inom polisen. Hon är en av fyra kvinnliga chefer inom kåren och är fast besluten att förbättra villkoren för landets kvinnliga poliser, tio procent av poliskåren. Inte bara för kvinnornas skull, utan för polisens och hela Guatemalas skull.

Milagros Lopez Aguilar är den högsta kvinnliga polisen i Guatemala.

Enligt poliskommissarien är ett sätt att ta itu med våldet att förändra polisen. Med en stor majoritet av manliga chefer prioriteras våldet mot kvinnorna bort. Staten i sin helhet lider av samma brist på ett kvinnligt perspektiv, vilket i längden inte bara drabbar kvinnorna själva, utan hela familjer. Kvinnan är den viktigaste personen i de guatemalanska hemmen:

– I grund och botten härstammar våldet från hemmen. Hemmet är i dag den mest osäkra platsen i landet för guatemalanska kvinnor. Vi måste utbildas i kvinnors rättigheter, jämställdhet mellan könen, sexualitet och sexuellt överförbara sjukdomar. Det ska genomsyra all utbildning, från dagis och uppåt, och alla arbetsplatser fram till pensionen. Och det är statens ansvar.

2004 gjorde det stora antalet mord på kvinnor i Guatemala att landet fick besök av specialrapportören i OAS, de amerikanska staternas organisation, och specialrapportören för våld mot kvinnor inom FN:s högkommissariat för de mänskliga rättigheterna. Men fortfarande har inget konkret gjorts på regeringsnivå. De fyra första månaderna 2005 mördades 218 kvinnor. Det var ännu fler än samma period förra året. I juni i år krävde Amnesty i en rapport att Guatemalas regering utreder morden.

Text och bild: Erik Halkjaer

Reportage | 2005-09-30
Även publicerad i AmnestyPress #3/2005