Kvinnor i vitt – de utmanar regimen på Kuba

Varje söndag samlas en grupp kvinnor i Havanna för att kräva frihet för sina fängslade män. Det är uppenbart att regimen känner sig hotad av »Kvinnor i vitt«. Maria Pettersson blev intagen för polisförhör sedan hon intervjuat några av kvinnorna. Om hon någonsin träffade gruppen igen skulle hon kastas ut ur Kuba.

– När min man blev oskyldigt dömd till 20 års fängelse, förstod jag att jag var tvungen att göra något.
Det säger Laura Pollán Toledo, en av initiativtagarna till Kvinnor i vitt. Hon var lärare och till skillnad från sin make hade hon aldrig tidigare engagerat sig politiskt.
– Men om jag som är hans fru inte kämpar för honom – vem ska då göra det?

Varje söndag samlas Kvinnor i vitt för att protestera i Havanna.

I mars 2003 slog den kubanska regimen till mot oppositionen. Inom loppet av ett par dagar fängslades 75 personer. Många av dem var oberoende journalister eller ledare för oppositionspartier. För sin öppna regimkritik dömdes de till långa fängelsestraff.
– Jag blev både ursinnig och ledsen, berättar Julia Nuñez, vars man dömdes till 15 års fängelse.
Kvinnorna till de fängslade männen började ringa sina väninnor för att berätta vad som hade hänt. På så sätt fick de veta att flera hade drabbats. En telefonkedja startades och snart hade det bildats en grupp kvinnor som kände att de »måste göra något«.

De hade hört att kyrkan Santa Rita i Havanna är »de omöjliga fallens försvarare« och de bestämde sig därför för att träffas där i vita kläder som symbol för sina makars oskuld. Efter gudstjänsten gick de i ett tyst demonstrationståg längs avenyn utanför kyrkan.
– Jag var hemmafru och hade aldrig engagerat mig politiskt, men jag tvekade aldrig att gå med till kyrkan, berättar Julia. Det var det enda som jag kunde göra för att protestera mot den orättvisa som hade drabbat min man.
Sedan denna första söndag för drygt tre år sedan demonstrerar Kvinnor i vitt varje söndag. Idag har rörelsen vuxit till uppåt 50 kvinnor. De flesta lärde känna varandra när de besökte sina män i fängelsena runt om i landet. Regimen hade placerat de politiska fångarna långt ifrån deras familjer, och det medförde att kvinnorna kom att resa över hela landet för att hälsa på fångarna.
– Regimen hoppades försvåra kontakten mellan oss kvinnor och våra män, säger Laura. Men resultatet blev istället att vi under fängelsebesöken lärde känna hustrur till politiska fångar som kom från helt andra delar av landet.

Kvinnor i vitt är idag en av de viktigaste rörelserna för mänskliga rättigheter på Kuba. Sedan regimens tillslag mot oppositionen är det få som vågar protestera öppet. Kvinnor i vitt är undantaget. De har även genomfört ett demonstrationståg till det kubanska parlamentet, där de överlämnade ett brev med krav på att de politiska fångarna ska släppas. Under demonstrationen ropade de »frihet åt de politiska fångarna« och delade ut flygblad.
– Det gjorde starkt intryck på människor runt omkring, säger Laura. Det var första gången som vanliga människor såg att någon protesterade mot Castro mitt på gatan.
Det är uppenbart att den kubanska regimen betraktar Kvinnor i vitt som ett hot. De kvinnor som jag har träffat har samtliga blivit trakasserade på olika sätt. Laura har fått åtskilliga besök av säkerhetspolisen. Till en början lovade de att hennes man skulle släppas om hon »samarbetade«. När hon vägrade bestämde fängelseledningen plötsligt att hon bara fick ringa sin man på söndagar mellan klockan 10 och 12 – just den tid som Kvinnor i vitt genomför sina demonstrationer.
– Sedan flyttade de min man till ett fängelse med högre säkerhet och han tvingades sitta i isoleringscell, berättar Laura. Vid ett tillfälle tog de av honom kläderna och tvingade honom att stå eller sitta på golvet under 15 timmar. När han ville lägga sig ned ryckte de upp honom. Min man var 62 år vid det tillfället. Jag fick veta det genom att han smugglade ut en liten lapp med hjälp av en vakt.

– Vi kommer att kämpa tills den siste politiske fången har blivit frisläppt.
Det säger Laura Pollán Toledo, en av initiativtagarna till Kvinnor i vitt.

Miriam Leiva i Havanna har förbjudits att gå till kyrkan. Clara Lurdes Prieto Llorente, som bor på La isla de Juventud, Ungdomsön, förlorade sitt arbete när hon gick med i Kvinnor i vitt.
– De sa att jag inte uppfyllde etikkraven, eftersom jag gick i demonstrationstågen, berättar Clara.
Hon säger att hon också har hindrats flera gånger av polis, när hon har velat resa till Havanna för att demonstrera.
– En gång bestämde jag mig för att ha en minnesstund hemma istället. Då försvann min el plötsligt och tre dagar senare misshandlades min bror i fängelset. Jag känner mig förföljd, men jag försöker att skaka det av mig. Den här gången reste jag flera dagar i förväg, för att de inte skulle misstänka att jag skulle demonstrera.

De kvinnor som bor i inlandet drabbas ännu hårdare än de i Havanna. Det finns flera vittnesmål från kvinnor som har slitits av bussar, eller där deras hem har omringats av folkmassor. Maria de la Caridad Noa Gonzalez från Santa Clara lyckades komma till Havanna denna gång genom att hon låtsades åka på en cykeltur och sedan hoppa på bussen, när hon hade kommit någon station bort från hemmet.
– Andra gånger har folkmassor tvingat mig att stanna inomhus, berättar hon.
Kvinnor i vitt har även attackerats utanför kyrkan, mitt under en demonstration.
– Vi omringades plötsligt av 200 kvinnor som ryckte oss i håret och trampade på oss, minns Laura. Det kändes väldigt hotfullt, eftersom vi bara var ett 30-tal kvinnor. De ville skrämma oss till tystnad, men det lyckades de inte med. Söndagen därpå var vi 40 kvinnor.
– Det är klart att vi är rädda, säger Laura. Men kärleken till våra män är större. Det finns en risk att regimen fängslar oss. Men jag tror inte att det ligger i regimens intresse att låsa in kvinnor som vandrar längs kyrkan iklädda vita kläder.

Miriams man har idag frisläppts av medicinska skäl. Under våren 2006 har han kontaktats och fått höra att han är tillräckligt frisk för att fängslas på nytt, men ännu har regimen inte realiserat sitt hot. Miriram har ingen tanke på att sluta demonstrera för de politiska fångar som fortfarande sitter i fängelse.
– Vi kommer att kämpa tills den sista fången är frisläppt, säger hon.
Idag har Kvinnor i vitt fått internationellt erkännande för sin kamp. I december 2004 tilldelades de Sacharovpriset, ett pris som delas ut av EU-parlamentet för kamp för demokrati, mänskliga rättigheter och pressfrihet. Ingen av de inbjudna kvinnorna fick dock utresetillstånd för att ta emot priset.
– Idag tror jag att vi gör en viktig insats. Genom våra demonstrationer får kubanerna kunskap om att det finns personer som sitter fängslade på Kuba, trots att de är helt oskyldiga. Dessutom ser de att det är möjligt att protestera mot Kubas regim. När det händer något orättfärdigt mot dem, så kanske de vågar protestera. Jag ser det som att vi bereder en väg.

Text och bild: Maria Pettersson

===

Amnesty och Kuba

Amnesty betraktar alla de 75 personer som fängslades i mars 2003 som samvetsfångar. 15 av dem har frigivits, i de flesta fall villkorligt av medicinska skäl. I mars 2006 beräknade Amnesty att det fanns 72 personer i kubanska fängelser som var samvetsfångar. Amnesty uttryckte då också oro för att antalet våldsamma attacker mot oppositionella ökar. Det handlar om regeringsanhängare, ofta i samarbete med säkerhetsstyrkorna, som samlas utanför dissidenters bostäder.

Amnesty är också kritiskt mot USA:s ensidiga embargo mot Kuba, som i många år har kritiserats av en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling. Amnesty kräver att embargot omedelbart upphävs.

Läs mer om Amnesty och Kuba

Ulf B Andersson