Har freden äntligen kommit till Baskien?

Den väpnade konflikten i Baskien verkar efter drygt 40 år vara över. Den vapenvila som utlystes år 2011 har bestått. Eta har dock kvar sina vapen och många basker stödjer kravet på självständighet från Spanien. Amnesty Press har träffat Marisa Guerrero som nu vågar hoppas på freden. Hon har själv personlig erfarenhet av Etas krigföring.

reportage | 2014-07-28
Av: Rebecka Bohlin
Marisa Guerrero tror att Etas väpnade kamp som inleddes 1968 nu är över.

Marisa Guerrero tror att Etas väpnade kamp som inleddes 1968 nu är över. Foto: Rebecka Bohlin

För tolv år sedan placerade Eta en bomb i hennes hem.
Marisa Guerrero överlevde dock och lät sig inte skrämmas. Hon fortsatte jobba som tv-journalist i Baskien men priset blev högt.
– Jag har levt på skyddad adress, haft livvakter till och från jobbet och har aldrig kunnat skaffa några fasta rutiner. Mitt liv har liknat ett fängelse, säger hon.
I dag tror hon på fred.

Den 10 januari 2011 utlyste den baskiska separatistgruppen Eta ((Euskadi ta Askatasuna, “Baskerlandet och friheten”) en ”permanent vapenvila”. Organisationen är dock inte upplöst och den har kvar sina vapen. Ändå tror allt fler bedömare på en varaktig fred.
Marisa Guerrero är en av dem.

Vi träffas en ljummen vårdag på en hotellterass i en av Bilbaos förorter. Just detta hotell, Tamarises, har en gång utsatts för ett av Etas många bombattentat.
Under drygt 40 års kamp för ett självständigt Baskien har Eta dödat fler än 800 människor. Eta inledde sin kamp när Spanien styrdes av Francisco Franco, som kom till makten vid fascisternas seger i inbördeskriget 1939. Efter Francos död 1975 skedde en gradvis demokratisering och områden som Baskien fick ökat självstyre. Eta fortsatte dock sin väpnade kamp.

När Marisa Guerrero, då ansvarig för tv-kanalen Antena 3 lokalredaktion i Baskien, utsattes för ett bombattentat var det inte, hur konstigt det än kan låta, inte hennes livs största trauma. Den stora chocken kom två år tidigare, när säkerhetspolisen informerade henne om att Eta hade hennes namn på en dödslista.
– När jag fick veta detta uppstod ett hål i mitt synfält. Hur kan det vara möjligt, på grund av att du står upp för alla människors rätt till frihet, yttrandefrihet, pressfrihet, att de plötsligt kallar dig för ”Baskiens fiende”? Jag, som är bask!

I tolv år var Marisa Guerrero tvungen att ha livvakter.

I tolv år var Marisa Guerrero tvungen att ha livvakter. Foto: Rebecka Bohlin

Marisa Guerrero höjer rösten och säger igen, med eftertryck: Jag, som också är en del av Baskiens befolkning, mig kallar de fiende och de sätter mitt namn på sin dödslista!
Kom hotet på grund av något särskilt som du sagt eller gjort?
– Nej. Ett antal journalister som arbetade för medier som terroristerna kallar spanska drabbades av samma sak.
Vad innebar det för dig?
– Det innebar en totalförändring av mitt liv. I tolv år kunde jag inte gå någonstans utan två livvakter. Jag fick färdas i en särskild bil specialutrustad mot bombattacker, jag fick inte ha några fasta rutiner alls och jag visste att jag utsätter alla jag känner och alla jag tycker om för risk genom att träffa dem. Du krymper lite i taget dina cirklar, tills du till slut lever i ett fängelse. Du lever med en permanent ångestfylld nödvändighet av att se varje vardaglig handling i ditt liv som en risk. Du flyttar till hemlig adress, du har ingen hemtelefon, ingen brevlåda…

Hur kommer det sig att bomben aldrig exploderade?
– Paketet skickades till min senast kända adress, som var mina föräldrars. I bostaden fanns min mamma, min syster med en nyfödd bebis och en treårig dotter. Min mamma var medveten om att hon aldrig fick öppna okända paket. Men eftersom det hade en känd avsändare kände hon ingen misstänksamhet. Min systerdotter tog upp paketet och började leka med det och försökte öppna det. Mamma ringde till mig. Jag sa direkt: “Öppna det inte, lägg undan det och gå genast ut ut huset!” Just då ringde polisen mig och berättade att Eta skickat ut tre bombpaket mot journalister den dagen, och att de bara lokaliserat två av dem. Det tredje visade sig vara paketet till mig och det innehöll så mycket dynamit att hela byggnaden skulle ha sprängts i luften. Min mamma, min syster och mina två små syskonbarn var nära att dö. Det är något som märker dig för livet. Helt logiskt krymper du din cirkel ytterligare, du försöker skydda alla du bryr dig om.

Du slutade aldrig jobba som tv-journalist. Hur lyckades du behålla förståndet?
– Det som särskilt hjälpte mig var att tänka: Ett, man kan inte kasta in handduken. Många kollegor bestämde sig för att flytta, för att inte utsätta sina familjer för risk. Men jag tillhör dem som tänker: Jag är bask och ingen ska kasta ut mig från min hemtrakt. Två: Om alla viker sig, om det inte finns någon som gör motstånd, som står upp, så vinner ju till slut de våldsamma. Jag bestämde mig för att de inte ska få skrämma mig. Jag försvarar ett Baskien för alla. Det är vad som hjälpt mig. Jag har en övertygelse om att motstånd är nödvändigt.

Att du uttalar dig för Amnesty Press idag – utsätter det dig för en risk i dag?
– Nej. Inte nu. Vi tror och vi vill tro att vi har nått en definitiv slutpunkt för våldet. Eta har visserligen alltid sagt att de aldrig kommer att överge sina vapen och att de aldrig kommer att upplösas. Det innebär ett latent hot. Men ingen tror att de kommer att ta till vapen igen.

Ram Manikkalingam, medlem i den kommission som övervakar Etas vapenvila, visar upp ett dokument i Bilbao den 21 februari. I dokumentet intygas att Eta har tagit ett första steg mot avrustning genom att förstöra en del vapen och bomber.

Ram Manikkalingam, medlem i den kommission som övervakar Etas vapenvila, visar upp ett dokument i Bilbao den 21 februari. I dokumentet intygas att Eta har tagit ett första steg mot avrustning genom att förstöra en del vapen och bomber. Foto: Alvaro Barrientos/AP/TT

Men i februari överlämnades några vapen…
– Det var en liten teater för att få positiv uppmärksamhet men de lämnade inte in någonting alls. Anledningen till att Eta aldrig kommer att lämna in sina vapen är att de ser dem som en garanti för för att fredsprocessen rör sig i den riktning de vill.
Du är säker på att Eta har vapen?
– Ja. Jag har källor inom polisen och säkerhetspolisen och de ger en samstämmig bild. Det finns en enorm vapenarsenal. Det Eta vill göra i dag är att bli en del av det politiska systemet utan att göra upp med sitt förflutna eller med sina handlingar, sina vapen eller att ens upplösa sin terroristorganisation. Det enda de gjort är att sluta döda och kräver därefter att få dirigera fredsprocessen, vilket rättsstaten inte borde tillåta.

Och den utpressning som kallas revolutionär skatt för att finansiera Eta, har den upphört?
– Ja. Den verksamheten är paralyserad sedan 2011.
Vad kommer att hända med fångarna?
– Eta vill se en ny amnesti men det kommer inte att ske. Eta har alltid haft kontroll över sina fångar, via advokaterna. Lagen har ju ett antal mekanismer, om du erkänner ditt brott och samarbetar kan du så småningom bli villkorligt frigiven. Eta har alltid tillbakavisat detta, de säger att lagen är upprättad av Spanien och därför erkänner de den inte. Det som hänt nu är att det har dykt upp Eta-dissidenter som agerar individuellt och ber om ursäkt för vad de gjort och erkänner lagen. Eta har svarat med att kasta ut dem ur organisationen, de ses som pestsmittade. I dag finns inget dödshot men de utsätts för en social isolering som är kännbar för dem. De som agerar individuellt är mycket modiga.

Basker från Spanien och Frankrike demonstrerar i Bayonne i Frankrike den 15 februari mot att över 500 basker är fängslade för delaktighet i Etas kamp.

Basker från Spanien och Frankrike demonstrerar i Bayonne i Frankrike den 15 februari mot att över 500 basker är fängslade för delaktighet i Etas kamp. Foto: Bob Edme/AP/TT

Finns ett folkligt stöd för ett självständigt Baskien?
– Självständighetskravet har ett folkligt stöd, men självständighetsrörelsen är fragmentiserad politiskt, den förmår inte agera unisont. Den växer inte heller av att Eta lagt ner vapnen. Vi kan grovt sett dela in den politiska kartan i två block: nationalisterna och icke-nationalisterna. Bland nationalisterna finns den viktigaste uppdelning i vänstern,Izquierda abertzale, som i sin tur är uppdelad i olika partier, och de moderata nationalisterna, PNV, som är pragmatiker och främst är intresserade av självständig förvaltning av ekonomi, polis, utbildning, etcetera. Starkast stöd har PNV, drygt 30 procent, men de får inte någon egen majoritet. Lägger du samman höger och vänsternationalisterna har de cirka 52 procent. Den risk som finns är att PNV, som tappar stöd, radikaliserar sin diskurs.
Är din samlade bild ändå att vapenvilan är stabil?
– Ja. Eta är totalt infiltrerat, ingen vet vem de kan lita på, vem de kan prata med. Det gäller både i Spanien och Frankrike. Förutom att polisen tagit kontroll över organisationen finns ett ökande socialt tryck från grupper inom Izquierda abertzale som tröttnat på våldet. Detta tryck inifrån har gjort att Eta inte kan fortsätta döda. De som genomförde bombattentatet mot mig är ställda inför rätta och sitter i fängelse.
– Vi är inte där än, men jag tror på att styrkan i de demokratiska institutionerna leder till att Eta så småningom kommer att upplösas och avväpnas.

Rebecka Bohlin

Fakta
Etas politiska gren Batasuna (Enhet), förklarades olaglig 2003. Då utestängdes den så kallade ”patriotiska vänstern”, Izquierda abertzale, från Baskiens parlament och andra valda församlingar. 2011, kort efter Etas vapenvila, bildades Bildu (”samla”), i vilken redan existerande partier som också strävar efter ett fritt Baskien, som Eusko Alkartasuna (Baskisk solidaritet) och Alternatiba, ingår. Bildu finns i dag bland annat representerat i parlamentet i San Sebastián och i lokala församlingar på många orter.

Fotnot: Efter att intervjun gjordes hölls den 8 juni en stor manifestation i Baskien för självständighet. Omkring 100 000 personer beräknas ha bildat en mänsklig kedja på 123 kilometer från den historiska staden Durango till Pamplona, huvudstaden i Navarra. I Katalonien har den regionala regeringen planerat en folkomröstning om självständighet den 9 november. Den har dock förbjudits av det spanska parlamentet.

reportage | 2014-07-28
Av: Rebecka Bohlin