”Vi kan förlåta men inte glömma”

Demokrati, flyktingar och upprättelse var ämnena när Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen bjöd in till seminarium om Burma på Mosebacke i Stockholm 6-7 maj. Politiska fångar finns kvar och det är fortfarande lätt att bli åtalad, speciellt om man arbetar som journalist eller om man som bonde kämpar för sina landrättigheter mot militären.

Fotografen Richard K Diran visar bilder från fotoutställningen. Foto: Anders Gunnartz

Budskapet från seminariet och från den fria världen är att militärregimen i Burma snarast måste bytas ut. Oppositionen måste ges möjlighet att styra Burma mot frihet och demokrati efter decennier av diktatur, våld och orättvisor. Vittnesmålen om behandlingen av oppositionella i Burma gör lyssnaren gråtfärdig. Ett fruktansvärt övervåld har drabbat människor som, i våra ögon, i stort sett använt sina medborgerliga rättigheter, som velat ha ett annat liv och fått plikta med fängelse och tortyr.
Ett exempel är den politiskt aktivisten Zin Mar Aung, en modig kvinna som vittnade på Kägelbanan i Stockholm. Hon dömdes till 28 års fängelse för två skrivelser.
– 14 år per papper, säger hon leende.

Zin Mar Aung och Pyo Let Han utanför Kägelbanan. Foto: Anders Gunnartz

Zin Mar Aung frigavs efter elva år, varav nio år i isoleringscell. Ett nästan obegripligt skarpt straff. Och ändå står hon här nu i Stockholm, inför en församling av Burmakännare och allmänt intresserade och hävdar att hon inte känner något behov av hämnd. Som de flesta av burmeserna säger hon:
– Vi kan förlåta men inte glömma (forgive, not forget).

Den före detta politiska fången driver nu Yangon School of Political Science i Burma och kvinnoorganisationen Rainfall tillsammans med författaren och tidningsutgivaren Pyo Let Han. 2012 fick Zin Mar Aung ta emot International Women of Courage Award ur händerna på presidenthustrun Michelle Obama och dåvarande utrikesministern Hillary Clinton.

Zin Mar Aungs vän och kollega i demokratirörelsen 88 Generation, Thet Thet Aung, fick under sina 4,5 år i fängelse träffa sina barn - det yngsta inte ens ett år när hon fängslades - en halvtimme varje månad. Hon dömdes 2007 ursprungligen till 65 år, och tillbringade sin fängelsetid mer än 60 mil från Rangoon. Hennes brott: protester mot regimen.
Hämndlysten? Nej, men en ursäkt vill hon ha, annars är det svårt att förlåta, menar hon. Ännu har den inte kommit, inte heller någon kompensation för det lidande hon och några tusen andra har åsamkats.

Thet Thet Aung. Foto: Anders Gunnartz

– Vi före detta fångar måste försöka bli friska nu, studera och skapa oss ett yrke. Vi tvingas ju börja om från noll, säger Thet Thet Aung.
Efter några år av relativt lugn och frigivande av de flesta politiska fångarna hoppas nu Thet Thet Aung och Zin Mar Aung att Burma äntligen ska närma sig någon form av demokrati.
– Var inte för optimistiska om förändringarna i mitt land, varnar dock Zin Mar Aung. Håll ögon och öron öppna. Militären vill behålla makten, den ”så kallade” regeringen tycker det är bra som det är nu men det är inte bra nog för oss. Man riskerar trakasserier och fängelse om man sysslar med politik.

Det är fortfarande lätt att bli åtalad, speciellt om man arbetar som journalist eller om man som bonde kämpar för sina landrättigheter mot militären. Många av de cirka 30 politiska fångar som finns kvar är bönder.
Landfrågan är viktig. Stora arealer har beslagtagits för att bygga industrianläggningar och gruvor. Journalisten Axel Kronholm, som studerat frågan på plats i sydöstra Burma, konstaterar att allt fler utländska företag står och stampar nu när sanktionerna mot Burma släpps, kanske för tidigt.

I till exempel staden Dawei har ett stort landområde gett plats för en ekonomisk zon och en hamn, Regimen klassar området som ödeland men det bor 30 000 människor där, konstaterar Axel Kronholm. Det är fiskare, nötodlare, och andra grupper som inte får någon information och inte får delta i besluten. En vacker dag har myndigheterna bara dragit en väg rakt igenom deras odlingar.
– ”Utveckling ger fred”, citerar Minna Fredriksson från Diakonia. Det är regeringens syn men företagen bidrar också till skövling och exploatering.
På regeringsnivå är frågan viktig och Aung San Suu Kyi och hennes NLD, nationella demokratiförbundet, har lovat att ta itu med problemet när de kommer till makten. Vissa landområden har redan lämnats tillbaka. Detta kommer att bli en nyckelfråga för en kommande regering.

Sally Thomson från The Boarder Consortium. Foto: Anders Gunnartz

Det gäller också i hög grad problemet med flyktingar, inom landet och utanför dess gränser. – Flyktingarna har fått lite hopp nu men än kan de inte återvända, säger Sally Thomson, chef för The Boarder Consortium, TBC, som driver flyktinglägren i Thailand. Miljoner människor lever inte i sina hem. Även om det råder eld upphör i inbördeskrigen är det inte säkert för dem att återvända ännu. Burmas armé rör sig fortfarande i närheten och lokalt går den inte att lita på. Militären bygger på sina baser istället för att lämna dem.
– Landet måste stabiliseras innan flyktingarna kan återvända, anser Minna Fredriksson, Diakonia, som är en av tio medlemsorganisationer i TBC. ”Ni kan inte komma tillbaka nu, det finns inget här för er”, säger byborna som stannat kvar.

Flyktingar som återvänder från framförallt Thailand är ofta bättre utbildade och bättre rustade när de återvänder, enligt Sally Thomson. De har planerat återvändandet ända sedan de flydde och lärt sig att sköta ett samhälle.
Alla ”vet” att Aung San Suu Kyis parti NLD kommer att vinna parlamentsvalet nästa år. Problemet är den skrivning i lagen som säger att den som är eller har varit gift med en utlänning inte kan ställa upp som president. Lagen har sin udd mot en enda person, Aung San Suu Kyi. Vem som kan ställa upp i hennes ställe om inte lagen ändras får man inget svar på.

Cin Khan Lian är kristen och kritisk mot NLD. Foto: Anders Gunnartz

NLD är dock inte populärt i alla läger och synen på Aung San Suu Kyi som politisk stjärna delas långt ifrån av alla i Burma. Bland de etniska minoriteterna, varav många är kristna, är tveksamheten stor.
Förtroendet för oppositionen är lågt även bland många som bestulits på sina marker till militären.
– Många tror att det blir en jordskredsseger för NLD men det blir det inte, säger Cin Khan Lian. Han är kristen i tredje generationen, grundare av organisationen Ar Yone Oo (Gryning) och tillhör den lilla etniska gruppen Zomi.

Den muslimska etniska gruppen Rohingya behandlas som ett specialfall av Burmas makthavare, både inom regimen och oppositionen. Landets relativa demokratisering har inte inneburit något gott för Rohingyas. De har förföljts och mördats av rättrogna buddhister, deras hem har bränts och de har förnekats av regering och opposition. Burmas president har offentligen uttryckt att han anser att Rohingyas bör lämna Burma. Och NLD:s vice ordförande U Tin O kallade i höstas Rohingyas för ”Illegala immigranter”.
– Vi är statslösa i vårt eget land, säger Abdul Kalam från The Swedish Rohingya Association. Han bor i Sverige och vägras återvända till Burma.

Mohamed Ibrahim från European Rohingya Council med omslaget på tidskriften Time. Foto: Anders Gunnartz

– Vi väntar oss inget gott från NLD eller Aung San Suu Kyi, säger Mohamed Ibrahim, European Rohingya Council, som bor i Tyskland. Rohingyas har inga vänner i Burma.

I samband med Svenska Freds seminarium visades fotoutställningen The Vanishing Tribes of Burma.
Richard K Diran har under 25 år fotograferat Burmas många etniska folkgrupper. Utställningen invigdes i september förra året av Aung San Suu Kyi. Utställning vandrar vidare till Oslo och Göteborg.

Anders Elghorn

Läs mer om Burma från Amnesty Press
ÅRSMÖTET I MALMÖ: Stående ovationer för en av Burmas frigivna fångar (12 maj)

Aung Sung Suu Kyi - från fängslad frihetssymbol till kampanjpolitiker (18 april)

Tomás Ojea Quintana: ”Militärens tid är förbi i Burma” (4 april)

Burmas väg mot demokrati (nr 1/2014)

MR-DAGARNA: ”Rohingyafolket hotas av utplåning” (16 november 2013)

Arakan – Burmas nya krishärd (nr 5/2012)