ÅRSMÖTET: Lise Berghs sista årsmöte som generalsekreterare

Svenska Amnestys nuvarande generalsekreterare Lise Bergh går snart i pension så årets årsmöte var hennes sista om generalsekreterare. Lise utsågs till svenska sektionens generalsekreterare år 2007 och kommer att gå i pension vid årsskiftet. Amnesty Press åt lunch med henne sista årsmötesdagen.

reportage | 2013-05-08
Av: Lisa Silver
Lise Bergh går i pension vid årsskiftet.

Lise Bergh går i pension vid årsskiftet. Foto: Amnesty

Hur känns det att det är ditt sista årsmöte som generalsekreterare för Amnesty?
– Det känns lite tråkigt, jag har visserligen bestämt mig för att jag ska sluta och är inställd på det men årsmötet är ju det ställe där man kan vara säker på att träffa medlemmar och på det sättet är det ju tråkigt.

Vad tycker du var mest spännande på årsmötet i år?
– I år tyckte jag att det självklart mest spännande var den nya formen för att bereda motioner, alltså påverkanstorget. Min uppfattning är att det har tagits emot positivt, sedan finns det säkert en massa förbättringar som man kan göra både praktiskt och kanske också innehållsmässigt i hur man hanterar motioner. Men överlag tycker jag att det var rätt spännande att gå omkring i det där rummet, det var diskussioner överallt, och folk rörde sig mellan stationerna i rummet. Jag tycker att den tidigare formen med beredningsgrupper var rätt statisk, men här så rörde det verkligen på sig.

Tycker du att det fanns något negativt med den nya beredningsformen?
– Det är ju svårt att utvärdera i nuläget men en praktisk sak som verkligen går att ordna är att det blev bullrigt och högljutt på årets påverkanstorg. Annars så tyckte jag att det fungerade bra och ändringsförslagen som kom upp vid några stationer var rätt tydliga. Om man kopplar påverkanstorget till beslutsdiskussionen som var i plenum så tyckte jag att motionerna var färdigdiskuterade på påverkanstorget, vilket de ju inte har varit tidigare. Förut så har ju människor suttit i sina beredningsrum och man har inte kunnat lämna sina synpunkter på de andra motionerna. Så summan av kardemumman blir ändå att jag tycker att det här fungerade bra.

Var du aktiv i Amnesty innan du blev utsedd till generalsekreterare?
– Nej jag var medlem i Amnesty tidigare, inte så länge, men jag har levt med Amnesty väldigt länge i den meningen att mina föräldrar var medlemmar väldigt länge och jag har suttit med kring köksbordet när de har skrivit under vädjandebrev och så. De var också med i en grupp som hade ett fångfall så de var även ute och samlade in pengar i bössa, så på det sättet har jag varit väldigt bekant med Amnesty under lång tid.

Jag förstår att du bland annat är med i en Amnestygrupp, vilken och vilka fall jobbar ni med?
– Ja absolut, vi har startat en grupp i ett gammalt matlag som vi har haft i 30 år i Birkastan i Stockholm och vi bestämde plötsligt att vi måste ha något mer viktigt att tala om förutom våra barn. Så vi bestämde oss för att bilda en Amnestygrupp, grupp 65, och det har verkligen lyft våra träffar, så nu träffas vi en gång i månaden, ambulerar runt och äter god mat. För närvarande har vi två fångfall ett från Vitryssland (Belarus) och ett från Tadjikistan. Sedan har vi som målsättning att, jag ska inte säga uppfostra, men att se till att Birskastansborna lär sig något om mänskliga rättigheter och Amnesty, så vi står vid samma plats utanför Filadelfiakyrkan varje gång, och det går jättebra faktiskt och gruppen tycker att det är kul.
– Jag har funderat på att jag måste gå ut med den här idén på något sätt. Matlag, tjejgrupper, syjunta eller vad det nu kan vara kan rätt lätt bli en Amnestygrupp också. Det behöver ju inte ta hela kvällen utan det kan ta halva. Man borde skriva om det någonstans men jag kan säga det nu, det är väldigt lätt och väldigt kul att bilda en Amnestygrupp!

Lise Bergh på sitt första årsmöte i Linköping 2007.

Lise Bergh på sitt första årsmöte i Linköping 2007. Foto: Amnesty Press

Vad minns du av ditt första årsmöte?
– Jag blev anställd i mars 2007 och kom till jobbet i juni. Jag flög dock från Liberia till Sverige för att vara med på årsmötet i Linköping i april 2007 och egentligen sade jag bara hej och presenterades innan jag åkte tillbaka, så jag var knappt med på mitt första årsmöte egentligen. Sedan kommer jag inte ihåg så noga men det bestående intrycket är att det är ett bra sätt för medlemmar att ses. Sedan kan man ju säga att det är max 150 till 200 medlemmar som kommer av kanske tvåtusen aktivister och det kan man ju tycka är rätt lite. Men det är kul att träffa och prata med dem som kommer, och jag upplever att medlemmarna också tycker det. Årsmötet är ju också ett bra tillfälle att lyfta MR-frågor och så är det faktiskt väldigt bra och intressanta talare också. Jag tycker att det är en bra samlingspunkt under året helt enkelt.

Ett av de seminarier som hölls under årsmötet behandlade hur den privata integriteten hotas i och med den digitala utvecklingen. Även Amnesty och andra frivilligorganisationer går ju i den riktningen att organisationen samlar in mer och mer information om sina medlemmar. Hur ser du på den utvecklingen?
– Alltså jag tror att det är nödvändigt helt enkelt men det är precis lika nödvändigt att vi då verkligen följer personuppgiftslagen och så vidare och att vi är otroligt noga med de här integritetsfrågorna. Om inte Amnesty kan göra det här bra, så kan ju ingen det egentligen tänker jag. Så det gäller att ha det i bakhuvudet hela tiden. Jag vet att vi är duktiga på att hantera dessa uppgifter och är medvetna om att det är en viktig fråga – och vi delar ju absolut inte med oss av våra register. Sedan är det ju så att den kunskap vi har om medlemmarna är ju inte av den karaktären att det egentligen är ett hot mot medlemmarna, utan de uppgifter vi har är ju för att vi ska kunna ge bättre service till medlemmarna så att vi inte skickar ut allt till alla utan kan anpassa information och utskick.

Du sade i ditt tal tidigare under mötet att vi kommer att kommer att se dig i andra sammanhang, vilka sammanhang menar du då och kommer vi att se dig på nästa årsmöte?
– Det jag framförallt tänkte på var att jag kommer att vara fortsatt aktiv i min Amnestygrupp och det betyder att man kan se mig på stan och i samarbete med andra grupper, sedan kanske jag kommer upp till sekretariat för att hämta kampanjmaterial eller så men jag kommer inte att vara som en gammal skugga, jag kommer tvärt om att hålla mig ifrån det. Troligtvis så kommer jag säkert att åka på årsmöten och sådär men det är rätt oskrivet hur det kommer att se ut. Jag kommer förmodligen att åka på nästa årsmöte men jag kan inte lova någonting, jag vet ju inte vad jag gör då. Som sagt har jag inte riktigt klart för mig vad jag ska göra när jag har gått i pension.

Finns det något du kan säga om dina planer efter pensionen?
– Jag vet att jag inte kommer att sätta mig på sofflocket utan jag kommer nog att höra mig lite för om olika uppdrag. Jag kan inte riktigt säga vad men jag vill ju verkligen även fortsatt utnyttja min kompetens och hoppas på att hitta platser lite här och var.

Lisa Silver

reportage | 2013-05-08
Av: Lisa Silver