Eritrea - 20 år av självständighet men fortfarande ingen frihet för befolkningen

Det har snart gått 20 år sedan Eritrea officiellt förklarades som självständigt från Etiopien men fortfarande utsätts civilbefolkningen för grova människorättskränkningar och lever i en total avsaknad av rättssäkerhet. Claire Beston, Amnesty Internationals Eritreaexpert, besökte Amnestys sekretariat i Stockholm och målade upp en dyster bild präglad av övergrepp, kontroll och trakasserier gentemot civilbefolkningen såväl innanför landets gränser som utanför. Tusentals människor försöker fly landet varje månad. I maj genomför Amnesty en kampanj för samvetsfångar i Eritrea.

reportage | 2013-04-10
Av: Katarina Zasepa

Det sägs att för att kunna förstå nuet måste man känna till det förflutna. Eritrea har en tung historia kantad av en ständigt närvarande kamp för frihet. Den tidigare italienska kolonin ockuperades av Storbritannien 1941. Elva år senare beslöt FN att Etiopien och Eritrea skulle bilda en federation. När Etiopien 1962 beslutade att annektera Eritrea och göra det till en provins utlöstes ett blodigt självständighetskrig som skulle komma att pågå i nästan 30 år. 1993 förklarades Eritrea självständigt efter en folkomröstning men relationen till grannlandet Etiopien försämrades snart och ledde till gränsdispyter. Ytterligare ett krig, denna gång den mest omfattande mellanstatliga konflikten i det moderna Afrika pågick 1998-2000. Efter freden har dock de politiska frågor förblivit olösta och spänningen mellan de bägge länderna består.

När regeringen först kom till makten vid självständigheten 1993 fanns stora förhoppningar om att detta var en ny början för Eritrea och dess befolkning. Det fanns en politisk vilja och i strävan efter att etablera en rättsstat antogs 1997 en relativt progressiv konstitution. Trots att demokratiseringsprocessen aldrig riktigt tog fart och att landet istället utvecklades i alltmer auktoritär riktning har president Isaias Afewerki än idag ett visst folkligt stöd.
– Jag har fått det berättat för mig att det beror på att människor, framförallt den äldre generationen, inte kan tro att de har kämpat så hårt, så länge, förgäves. De vill fortfarande tro att det finns hopp, förklarar Claire Beston.

Claire Beston, Amnesty Internationals Eritrea- och Etiopienexpert. Foto: Joakim Högström

Redan i slutet av 1990-talet fanns det tecken på att myndigheterna, och presidenten i synnerhet, inte tolererade oliktänkande och det finns samvetsfångar i Eritrea idag som har suttit fängslade sedan dess.
I maj 2001 skrev en grupp framstående politiker, samtliga tillhörande det enda tillåtna partiet PFDJ (Folkets front för demokrati och rättvisa), ett öppet brev till presidenten Isaias Afewerki där de kritiserade hans bristande implementering av konstitutionen och uppmanade till dialog gällande mänskliga rättigheter samt reformer i rättsväsendet. Den 18 september 2001 greps de och har suttit fängslade på okänd plats utan åtal sedan dess.
– En av politikerna tog tillbaka det han skrivit, tre flydde landet och de resterande elva arresterades och har suttit fängslade sedan dess. Deras familjer har aldrig fått besöka dem, man vet inte var de befinner sig eller om de ens lever, säger Claire Beston.

Den följande höstveckan 2001 stängdes den fria pressen och tiden efter präglades av massarresteringar av journalister, aktivister, kritiker och alla som uppmanade till dialog. Bland de gripna fanns den svenske medborgaren Dawit Isaak.
– Inget av dessa gripanden har skett genom en rättslig process. De gripna har inte fått tillgång till en advokat, har aldrig blivit åtalade eller ställts inför rätta, påpekar Claire Beston.

Sedan hösten 2001 finns det ingen politisk opposition överhuvudtaget, ingen fri press, inga civila sammanslutningar och fängelserna är fyllda med tusentals samvetsfångar. Fängelseförhållandena är grymma och fångarna utsätts ofta för grova övergrepp eller tortyr.

Många passade på att lyssna när Claire Beston höll sitt föredrag på Amnestys sekretariat i Stockholm. Foto: Joakim Högström

Amnesty International och andra människorättsorganisationer får inte komma in i Eritrea och det är otroligt svårt att få tillgång till information om landet. Den typ arbete som organisationen vanligtvis bedriver är helt enkelt inte möjligt att bedriva när det gäller Eritrea. I samband med Eritreas 20-årsjubileum som självständig stat kommer Amnesty i maj att dra igång en internationell kampanj där organisationen med start 1 maj presenterar 20 samvetsfångar under 20 dagar.
– I nästan alla länder finns det någon form av tillgång till det civila samhället som Amnesty kan kontakta, få information från och jobba med i viss utsträckning. I Eritrea finns ingenting. Noll, konstaterar Claire Beston.

Och här är vi idag. När Claire Beston beskriver hur dagens Eritrea ser ut understryker hon att militärtjänstgöringen, som är obligatorisk för såväl kvinnor som män, spelar en nyckelroll i samhället och även är ett av myndigheternas främsta verktyg för att kontrollera befolkningen.
– Den påverkar varje familj och trots att tjänstgöringen inledningsvis är en period på 18 månader, förlängs majoriteten av fallen på obestämd tid och kan pågå, också i form av tvångsarbete, under många år, säger hon.

Förhållandena under tjänstgöringen är väldigt dåliga och den som tjänstgör riskerar att utsättas för hårda fysiska straff eller tillfällig häktning om vid exempelvis sjukdom. Personerna får inte tillräckligt med mat eller en lön som det går att leva på.
Kvinnor är särskilt utsatta och Amnesty får ofta in rapporter om våldtäkt eller annat sexuellt våld. En kvinna som blir gravid skickas hem från tjänstgöringen vilket har lett till att kvinnor försöker att bli gravida för att få komma hem och i förlängningen till att föräldrar numera väljer att gifta bort sina döttrar i yngre åldrar för att de ska slippa bli inkallade och riskera övergrepp under tjänstgöringen. Tusentals människor sitter fängslade för att de försökt undgå militärtjänstgöringen och även deras anhöriga riskerar repressalier i form av höga böter eller fängelse. Motiveringen till att så stor del av befolkningen tvingas till militärtjänst och tvångsarbete för militären är hotet om ett nytt krig mot Etiopien.
Befolkningen har inte rätt att röra sig fritt inom landet. Ett så kallat Movement Pass behövs för att resa mellan städer eller byar och den som ertappas med att resa utan detta pass riskerar att bli fängslad på obestämd tid.

Även de eritreaner som har flytt och lyckats få asyl i ett annat land utsätts för trakasserier, förklarar Claire Beston:
– De eritreanska myndigheterna fortsätter att kontrollera befolkningen även utanför landets gränser. Ett av de främsta tillvägagångssätten är att man tar ut 2 procent i skatt av diasporan. Skatten samlas in genom trakasserier eller hot om att förvägras ambassadtjänster som de behöver tillgång till.

Detta kan även påverka människor i Eritrea. För att få tillgång till en mängd essentiella varor och tjänster i landet måste eritreanerna registrera sig hos myndigheterna. Om de har barn i exil och inte kan bevisa att deras barn har betalat diaspora-skatten förvägras de anhöriga tjänsterna om de inte gör sina barn arvlösa.

Eritrea är en av världens största ”flyktingproducenter” vilket är anmärkningsvärt med tanke på att landet har en befolkning på cirka fyra miljoner. Den stora majoriteten av flyktingarna söker sig till Sudan för att söka asyl i Shagarab flyktingförläggning, berättar Claire Beston.

Madelaine Seidlitz, Amnesty Sveriges folkrättsjurist, berättar om den svenska asylrätten och dess praxis. Foto: Joakim Högström

Det är dock inte bara i Eritrea som eritreaners rättigheter kränks. Trots att det är en mänsklig rättighet att söka asyl och mottagarländerna är skyldiga att skydda de flyktingar som befinner sig inom deras gränser har eritreanska flyktingar på senare år blivit måltavlor för kidnappning. Amnesty har sedan 2011 rapporterat om de eritreanska flyktingar och asylsökande som kidnappas från Sudan och tvångsförflyttas till Sinaiöknen där de utsätts för brutalt våld och tortyr i syfte att pressa deras anhöriga i Eritrea eller andra länder på höga lösensummor.

En del av de eritreaner som är tillfångatagna i Sinai har blivit lurade att resa den vägen för att kunna ta sig till Israel men de flesta har kidnappats i eller närheten av Shagarab flyktingförläggning i Sudan där situationen idag är så allvarlig att inget skydd kan erbjudas för asylsökande flyktingar.
Amnesty släppte den 3 april en rapport som dokumenterar de grymma övergrepp som flyktingarna utsätts för med krav på de sudanesiska och egyptiska myndigheterna att omedelbart vidta alla nödvändiga åtgärder för att kidnappningarna ska upphöra och att de skyldiga ställs inför rätta.

Text: Katarina Zasepa
Bild: Joakim Högström

Läs mer

Amnestys rapport om kidnappningarna (3 april)

Döden i Eiraeiro (Ledare i Amnesty Press nummer 3/2012)

Eritreaner intervjuas i radio medan de torteras (Amnesty Press 24 oktober 2011)

Stämningsfull manifestation för Dawit Isaak (Amnesty Press 26 september 2011)

Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (Amnesty Press 23 september 2011)

Talarstafett för Dawit Isaak (Amnesty Press 21 september 2011)

Läs också

Eritreas informationsministerium angriper Amnesty (september 2011)

Och Amnesty svarar

Amnesty International refutes Eritrean allegations (9 september 2011)