Första oppositionelle bloggaren som fått lämna Kuba i Sverige: ”Internet är ett hot regimen tar på allvar”

Den 18 mars är det tio år sedan ett stort antal kubanska dissidenter greps. De 75 samvetsfångarna från mars 2003 är idag frigivna men antalet korttidsarresteringar ökar på Kuba. Amnesty Press har träffat den oppositionelle filmbloggaren, Eliécer Ávila, som var den förste som fick lämna Kuba när den nya migrationslagen trädde i kraft den 14 januari i år. ”Fri information är som en drog för kubanerna” säger han: ”Även i små doser är det beroendeframkallande”.

Under en kort tid (februari-mars) har Eliécer Ávila Sverige som bas för att i Europa berätta hur den växande gruppen av människorättsförsvarare använder sociala medier för att erodera det viktigaste verktyget för att ”försvara revolutionen”; det statliga informationsmonopolet.
Någon vecka efter Eliécer Ávila fick en annan yttrandefrihetsaktivist, Yoani Sánchez, tillstånd att lämna Kuba efter att ha nekats utresa 20 gånger. Hon är den mest kända kritiska journalisten och bloggaren och har en miljonpublik spridd över hela världen som läser henes tweets, bloggar och tidningsartiklar - bland annat i Spaniens största och internationellt välkända dagstidning, El País. Hon har också fått ett tiotal utmärkelser för främjandet av yttrandefrihet på Kuba.

Eliécer Ávila och Yoani Sánchez samarbetar i informationsprojektet El Estado de Sats, ett filmat, fritt debattforum som kan följas via bland annat via YouTube. De leder kurser i twittrande och bloggande i Havanna och hjälper aktivister att laga mobiltelefoner, lägga upp bloggar och göra hemsidor.

Spridning av information via Internet och de sociala medierna utgör en svår utmaning för regimen på Kuba. Antalet bloggare, twittrare, fria journalister, oberoende bibliotekarier och andra kulturarbetare har ökat kraftigt på senare år.

Eliécer Ávila i Stockholm. Foto: Alexis Ferrer

Jag möter Eliécer Ávila i Kulturhuset i Stockholm, som denna februarilördag kokar av besökare till utställningar, debatter och bibliotek. Hans flackande blick avslöjar ovanan av folksamlingar. Det är hans första resa utanför Kuba, där sociala sammankomster som leder till ”bråk” och ”hårda ordväxlingar” kan ge tre månaders fängelse, som det står i artikel 20 i Brottsbalken.
– Debatter existerar inte på Kuba, säger han när vi sökt upp en lugn miljö. Själv hamnade jag i onåd genom att ställa en fråga till parlamentets talman varför kubanerna inte hade rätten att bo på hotell, byta bostadsadress och resa utomlands. Talmannen besökte vårt universitet, där jag studerade till dataingenjör. Många i publiken tolkade hans invecklade svar som att om alla fick resa utomlands skulle det bli för trångt i luftrummet ovanför vår ö. Svaret lade förstås ett löjets skimmer över regimen och jag fick omedelbart lämna min styrelseplats i studentfacket. Universitetsledningen försökte stoppa mina vidare studier men tack vare starkt stöd från mina studentkamrater kunde jag ta examen.

– Internet är inte tillgängligt för alla, fortsätter Eliécer Ávila. Ingen medborgare kan ansöka om ett Internetabonnemang. Dessa är officiella, knutna till ditt jobb som arbetsverktyg eller har som uttalat syfte att försvara revolutionen. De få personer som får tillgång till Internet är de som har systemets förtroende. Turistindustrin och diplomatiska beskickningar är undantagna.

– Därtill är nätet uppbyggt som ett intranät, strikt kontrollerat, censurerat och med usel bandbredd, berättar han. Även tillgången till e-post är ytterst begränsad. Mobiltelefoner började säljas fritt för drygt fyra år sedan. Ett SMS till utlandet kostar cirka 14 Euro ( motsvarande nästan 125 kronor), och det är cirka sju procent av den statliga månadslönen, vilket gör twittrande astronomiskt dyrt.

Ändå växer antalet bloggare, twittrare, fria journalister och illegala oberoende bibliotek.
– Skillnaden mellan Kuba och den fria världen är enorm. Bloggfenomenet, för att ta ett exempel, startades hos er av individer, spreds spontant och utvecklades till ett samhällsfenomen. Det var en slags teknologisk pandemi, konstaterar Eliécer Ávila.
– Men när vi kubaner försöker använda Internet för att söka och sprida information och ställa frågor som ingen uttalat på 54 år, då kommer en flodvåg av motpropaganda: ’Detta är fiendens (läs USA:s) verktyg för att göra kontrarevolution’, är budskapet. Allt som är ett frö till ett självständigt civilsamhälle bekämpas hårt på Kuba.
– Storsatsningen på att styra och manipulera informationen via Internet innebär att både dess infrastruktur, användare och innehåll i medborgarnas ögon ses som amorft, något som saknar fast form och därför förvirrar många.
– ’Aha, min granne/bekant/kollega är bloggare, det låter lurt, bäst att inte beblanda mig ty det kan vara farligt’. Det är en vanlig reaktion mot oss, säger Eliécer Ávila.

Men då fungerar alltså regimens strategi, som tycks gå ut på att stigmatisera er?
– Både ja och nej. Å ena sidan gör bristen på Internet och demoniseringen av informationen där att kubanerna inte kan interagera med varandra på det effektiva sätt som tekniken möjliggör. Å andra sidan kan inte regimen förhindra att allt fler upptäcker nätets kraft för okontrollerad information. Och detta har stor betydelse, både inne i Kuba och i utlandet.

Ni är kanske några tusen bloggare jämte fria, självutnämnda ’journalister’, bibliotekarier etc , Går det att mäta resultaten av er kamp för yttrandefrihet? Är ni inte bara flugor på väggen?
– Visst går det räkna mängden okontrollerad information, flödet i nätet över tid men också försöka uppskatta den växande tillgången på lagringsmedier som minneskort, USB-stickor, DVD-skivor och all icke-censurerad information som dessa fylls med och hur den sprids, hand till hand. Vi är svältfödda på fri information.

Eliécer Ávila i Paris. Foto: Alexis Ferrer

Eliécer Ávila hävdar att utan stöd från omvärlden - moraliskt, politiskt och materiellt - skulle kubanerna inte ha några läsplattor, mikrofoner, bärbara datorer, skrivare etc eftersom det lilla utbud som finns kostar fantasisummor.
Men tar ni emot stöd från utlandet anklagas ni för att vara imperiets lakejer, farliga kontrarevolutionär… – Jag kallar det solidaritet. Det var ett begrepp som Kubas kommunistparti om än inte uppfann så i alla fall gjorde till ett honnörsord. Vår socialism bygger på solidaritet, heter det.

Är de flesta kubaner ändå inte konformistiska, kanske inte därför att de är nöjda med det politiska systemet, utan därför att de vet vad de har, men inte vad de skulle få om systemet kollapsar?
– Konformismen är inget karaktärsdrag hos oss kubaner, utan resultatet av det långvariga politiska systemet. Många har slutat tänka och drömma om något annat. Fem decenniers informationsmonopol har satt djupa spår i vårt medvetande. Du får inte ens klistra upp ett anslag på en vägg. Och om du mot förmodan skulle vilja ifrågasätta en information eller en order har du ingenstans att vända dig. Partifolket kontrollerar allt.

Eliécer Ávila fick i början av mars sällskap i Sverige av Rosa María Payá, dotter till dissidenten Oswaldo Payá som omkom i en tragisk bilkrasch den 22 juli 2012. Hennes far var i mer än ett årtionde Kubas mest kände dissident, ledare för det illegala kristdemokratiskt orienterade partiet MCL och belönad med Sacharovpriset av Europaparlamentet. Han tog 1998 initiativ till Varelaprojektet som syftade till en folkomröstning om poltiska och ekonomiska reformer på Kuba.
Rosa María Payás kanske viktigaste skäl till att besöka Spanien och sedan Sverige var att få samtala privat med Angel Carromero, spansk ungdomspolitiker som körde olycksbilen och svensken Arnold Modig, KDU:s ordförande, som satt i främre passagerarsätet.
Arnold Modig har hållit fast vid sin berättelse att han sov när bilen for av vägen och kraschade mot ett träd.

Rosa María Payás möte med Angel Carromera fick däremot ett för henne positivt resultat: i samband med hennes besök i Madrid i i slutet av februari och början av mars berättade Carromero för första gången offentligt att bilen han rattade kördes på bakifrån av en förföljande bil. Kraschen var ett attentat fastslår han nu tydligt, vilket också är vad Rosa María och hennes familj hela tiden varit övertygade om. Förutom en serie händelser på olycksplatsen anger hon att hotbilden mot fadern var allvarlig och även hade förvärrats.
– Nu är jag är rädd för min egen och min familjs säkerhet, upprepade hon flera gånger under Sverigebesöket.

Att Oswaldo Payá fruktade för sin säkerhet kunde jag själv konstatera under två möten med honom i Havanna i augusti 2011. Det var dock inget ämne han ville tala om. Familjens hus var dock ständigt övervakat, hans bil var av oförklarlig anledning trasig under mitt besök och till ett avtalat möte dök han aldrig upp. Under vårt samtal gav han intryck av att vara stressad.

Damerna i vitt utanför Santa Rita-kyrkan i Havanna i maj 2010. Foto: Carlos Serpa Maceira/AI

Jag träffade också Laura Pollán, den då informella ledaren för Damas de Blanco (Damerna i vitt), den enda gruppering som genom sina söndagsdemonstrationer utanför Santa Rita-kyrkan i Miramar, Havanna, ”vågat erövra gatan från bröderna Castro”, som någon uttryckte saken. Kvinnorna gör sina aktioner till stöd för politiska fångar och deras anhöriga. Drygt två månader senare avled Laura Pollán i en hjärtattack som följde på en luftvägsinfektion. Fick hon adekvat sjukvård? är den fråga som hennes anhöriga och andra frågar sig.

På bara åtta månader rycktes alltså Kubas två mest framträdande dissidenter bort. Oavsett hur det gick till så är detta faktum en signal till de ledande yttrandefrihets-aktivisterna att vara extra försiktiga. Har en ny, och kanske otäckare fas i regimens försvar av det politiska systemet inletts, frågar sig många.
De två senaste åren trefaldigades antalet korttidsarresteringar, regimens vanligaste sätt att stoppa allehanda manifestationer av yttrande-, mötes- och föreningsfrihet. 2012 uppgick korttidsarresteringarna till 6 600, enligt Kubas kommission för försoning och mänskliga rättigheter (CCRDH) den enda människorättsorganisation som systematiskt samlar information om övergrepp på hela ön.

Jocke Nyberg

Läs mer
Cuban activists talk about lack of basic freedoms, 10 years on from mass crackdown (Amnesty 18 mars 2013, artikel om tioårsdagen av massgripandena i mars 2003)

Cuba: Further information: Prisoner of conscience on hunger strike: Calixto Ramón Martínez Arias (fängslad journalist inleder hungerstrejk- Amnesty 14 mars)

Fatta pennan i Amnesty Press nr 1/2013: Vädja för Calixto Ramón Martínez Arias

En svart låda i en lampa - Krönika av Diana Wallhager i Amnesty Press nr 1/2008

Kvinnor i vitt – de utmanar regimen på Kuba (reportage i Amnesty Press nr 3/2006)

Frihet eller förtryck? Två x Kuba (Amnesty Press 4 november 2003)