Frivilliga håller igång Amnesty

– Står du här och fikar nu igen? Man kan ju tro att det är allt du gör, skojar en av de frivilliga på Amnestys sekretariat i Stockholm.
Det är onsdag. Den dag då sekretariatet fylls av glada gratisarbetare från 24 till 87 år.

På onsdagar är fikakön extra lång. Inte bara för att merparten av de cirka 30 frivilliga med en medelålder på 63 år, är på sekretariatet utan för att fikat är extra påkostat.
– Glädjen och den goda stämningen går inte att ta miste på. Flera frivilliga känner varandra sedan länge. Både ifrån sin tid här, men ett par har till och med studerat på Handels ihop i sin ungdom. Onsdagsfikat är ett tillfälle att umgås, berättar Anna Niva, personalansvarig på Amnestys svenska sektion.

Samling vid onsdagsfikat.
När det finns en ledig frivilligplats annonseras denna ut på Amnestys hemsida. Antalet frivilligplatser beror bland annat på om tid finns för handledning. En symbolisk summa på 60 kronor i lunchersättning utgår när den frivillige arbetar fyra timmar eller mer per dag.
– Vi kan erbjuda ett alternativ att engagera sig i Amnesty, för den som inte tycker att det traditionella arbetet i grupper passar så bra. Arbetet är på dagtid, säger Anna.
För att bli frivillig krävs det medlemskap i Amnesty och en bakgrund som gör att personen klarar av arbetsuppgiften. Vidare ska personen arbeta minst en halvdag per vecka och ha som mål att stanna i ett år.

Gunilla Sjögreen och Barbro Magnusson i distributionen.
Barbro Magnusson, Gunilla Sjögreen och Anna-Stina Gjöres är mitt uppe i arbetet. De har varit frivilliga sedan år 1996, 1990 respektive 1994. De tre damerna skickar bland annat ut utskick till nya Amnesty-medlemmar.
– Just nu håller vi på att returnera AmnestyPress. Det är så många som flyttar, berättar de.
Barbro, Anna-Stina och Gunilla blev alla frivilliga efter att de hade gått i pension.
- Jag ville ha något att göra. Jag var medlem i Amnesty redan innan. Det är en organisation vars åsikter jag stödjer till 100 procent. Men det var av egoistiska skäl jag blev frivillig, berättar Anna-Stina.

Stig Ringenson blev frivillig hösten 1995. Han hade då varit pensionär i ett år och såg i en annons att sekretariatet sökte fler frivilliga och att manliga sökande var särskilt välkomna.
– Till en sådan chans kunde jag inte säga nej, säger Stig.
Den främsta anledningen till att han blev frivillig var att han ville göra lite nytta.
– Men det är klart att det sociala också spelar in. Det kan bli väldigt intressanta diskussioner här.
Stig arbetar tillsammans med Olenka Kolmodin med utskick till Amnestys landsamordnare.

– Det är inspirerande att umgås över åldersgränserna,
påpekar Anna Niva, personalansvarig på Amnesty.
Anna Niva är positivt inställd till att Amnesty använder sig av de frivilliga.
– Det är inspirerande att umgås över åldersgränserna och deras engagemang, i och med den tid de lägger ner av sin fritid, för Amnesty smittar av sig på oss anställda. Vi får hjälp med administrativt arbete, där vi annars hade behövt anställa personal. Vi får också en mångfald på sekretariatet, det ger mer än man tänker på, säger hon.

Varje år anordnas en frivilligdag. Arrangemanget hålls utanför sekretariatet och det bjuds på fika och lunch. Under dagen inbjuds föreläsare efter gruppens egna önskemål. På årets dag i november deltog bland annat Amnestys Kinasamordnare och redaktören för AmnestyPress. Stående talare är alltid Amnestys ordförande och generalsekreteraren.

Vilka egenskaper ska en bra frivillig ha?
– Bara lusten. Lusten att göra lite nytta. Man bidrar lite när man gör jobbet gratis, säger Anna-Stina.
– Viljan och en viss pliktkänsla. Om det gäller att skaffa största möjliga fallskärm är man inte på rätt ställe, säger Stig.

Anna berättar att de frivilliga skulle kunna ses som ett hot av de anställda men att det inte upplevs så.
– Alla är insatta i vårt ekonomiska läge och inser att vi inte har råd att anställa fler personer. Fanns inte de frivilliga skulle vi inte kunna utföra det arbete vi gör idag, säger Anna.

– Vi har en årlig julfest. Det är en skojig belöning, tycker Gunilla.
– Ja, och så uppskattar vi vår frivilligdag, säger Barbro.
– Och vår jullunch, säger Anna-Stina.
– Vi känner att vi är uppskattade, säger Barbro.
– Ja, vi inbillar oss det i alla fall, säger Gunilla med ett skratt.

Text och bild: Emma Forsberg, praktikant Amnesty Press