Vatten som en mänsklig rättighet

reportage | 2004-08-19

Onsdagen den 18 augusti hölls ett seminarium på temat "Vatten som en mänsklig rättighet" i Sidas lokaler på Sveavägen 20 i Stockholm. Förste talare var Milon Kothari, FN-rapportör i frågor som rör rätten till bostad. Därefter berättade Astrid Dechenberger från människorättsorganisationen Food First Information and Action Network, FIAN, om sitt arbete. Avslutningsvis gav Mats Eriksson från Sida en redogörelse för hur Sverige arbetar med vattenfrågan internationellt. Arrangörer av seminariet var FIAN, Sida och "Fonden för mänskliga rättigheter".

Milon Kothari, som i grunden är arkitekt, kommer från New Dehli i Indien. Sedan fyra år tillbaka är han FN:s särskilda rapportör i frågor som rör rätten till bostad. Kothari inledde med att berätta att ungefär 600 miljoner människor i städer runt om i världen, och ytterligare en miljard människor på landsbygden, lever i bristfälliga bostäder. Som exempel på bristfälliga bostäder nämnde Kothari pappkartonger, plastskynken och aluminiumskjul. Därutöver finns det cirka 100 miljoner människor som helt saknar bostad.

Milon Kothari, FN-rapportör

Milon Kothari betonade att de ekonomiska, kulturella och sociala (ESK) rättigheterna är nära sammanlänkade och inbördes beroende av varandra, vilket innebär att även rätten till vatten ingår i hans mandat. Kothari menade FN tagit ett mycket viktigt steg på vägen genom att FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter i sin i " general comment nr.15" deklarera att vatten är en mänsklig rättighet.

  • Det är regeringarnas skyldighet att skydda sina medborgares mänskliga rättigheter. Nu kan vi kalla det för ett brott mot de mänskliga rättigheterna när ett lands befolkning inte har tillräcklig tillgång till rent vatten, sade Kothari.

Kothari berättade att han arbetar med bostads- och vattenfrågan på flera olika sätt. En viktig del i hans arbete är att rapportera till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Hans första rapport från 2003 behandlade globaliseringens och privatiseringens effekter på vattentillgången. Förra årets rapport fokuserade på den vräkningsrisk som många människor dagligen står inför och årets rapport kommer att handla om hemlöshet. Dessutom arbetar Kothari aktivt för att rätten till bostad och till vatten ska få större uppmärksamhet, både i media och bland beslutsfattare.

Kothari beklagade att det saknas ett globalt konsensus kring hur man bör se på vatten. Det förs en intensiv debatt om huruvida vatten ska betraktas som en ekonomisk vara som kan köpas och säljas, eller om det är en universell rättighet som ingen kan äga. Kothari hävdade att privatiseringen av vatten ofta lett till kraftigt höjda priser och en sämre tillgång till vatten för de allra fattigaste. Han konstaterade också att även om FN inte explicit tagit ställning mot privatisering, så står det i den allmänna kommentaren att vatten bör ses som en social och kulturell vara, och inte primärt en ekonomisk vara.

Författaren och samhällsvetaren Fredrik Segerfeldt, som satt i publiken, höll inte med Kothari om att privatiseringen drabbar de svagaste. Segerfeldt har skrivit boken "Vatten till salu", där han med flera exempel visar hur privatisering av vattensektorn istället gynnat de allra fattigaste, då konkurrensen ofta lett till lägre priser och effektivare system. Han skriver i sin bok att de största problemen finns i länder där vattendistributionen sköts av ineffektiva, offentliga leverantörer, eller där prismekanismerna satts ur spel av stora offentliga subventioner.

Astrid Dechenberger från FIAN

Nästa talare var Astrid Dechenberger från FIAN. FIAN är en människorättsorganisation som arbetar för rätten till försörjning. Dechenberger betonade att de som faller offer för vattenbristen i första hand är kvinnor, barn och nomadfolk, grupper som redan från början är utsatta. Hon visade bilder från en resa som FIAN genomfört i Indien, då de bland annat besökte en by vars vatten förstörts av en stor Coca Cola-fabrik. Dechenberger beklagade att det i många fattigare länder saknas lagstiftning som reglerar företagens verksamhet ur ett miljö- och människorättsperspektiv.

Seminariets sista talare var Mats Eriksson från Sida.

  • I Sidas arbete har vi inte anlagt ett människorättsperspektiv på vattenfrågan. Och privatiseringsdiskussionen är i princip en icke-fråga hos oss. Jag arbetar helt enkelt med att hitta det effektivaste sättet att snabbt förbättra vattentillgången, vilket ibland innebär privata lösningar, ibland offentliga och ibland samarbeten mellan det privata och det offentliga, sade Mats Eriksson.

Mats Eriksson från Sida

Eriksson höll med om att det är viktigt att lyfta fram frågan så att den hamnar på den politiska dagordningen, inte minst i de länder där problemen finns. Sidas bistånd baseras till stor del på så kallade "Fattigdomsreducerande strategidokument", i vilka mottagarländerna själva formulerar sina behov.

  • En av anledningarna till att vi inte ger mer bistånd till vattenprojekt är just att det inte efterfrågas i tillräckligt hög grad av mottagarländerna. Det är svårt för oss att hitta bra projekt att investera i, förklarade Eriksson.

Nina Persson
Amnesty Press, praktikant

reportage | 2004-08-19