Lång väg tillbaka för sargat Sierra Leone

Tio år av inbördeskrig har gjort Sierra Leone till ett av världens fattigaste länder. Större delen av befolkningen bor i städerna och ekonomin ligger i spillror. För att få landet på fötter krävs massiva åtgärder för att skapa arbeten och för att ge folk utbildning, anser Mban Kabu, från FFI:s Afrikakontor, som nyligen gästade Stockholm.

– I dag kan man säga att kriget är slut, men oron för krig finns där. Kan vi inte komma till rätta med fattigdomen kan det leda till en ny krigssituation. Man måste skapa jobb. Arbetslöshet leder till fattigdom, vilket i sin tur leder till konflikter, säger Mban Kabu, utbildningsansvarig på Fria fackföreningsinternationalens (FFI) Afrikakontor och tidigare ordförande för Lärarförbundet i Sierra Leone.

Mban Kabu kommer ursprungligen från
Sierra Leone där han var ordförande i Lärarförbundet.
I dag bor han i Kenya och jobbar för FFI:s Afrikakontor.

Efter en omvälvande militärkupp 1992 bröt ett grymt inbördeskrig ut i Sierra Leone. Officiellt dog 50 000 människor under inbördeskriget, men Mban Kabu tror att den siffran är klart i underkant. Många blev hemlösa och tvingades att fly landet. Rebellarmén Revolutionary United Front (RUF) blev under 1990-talet ökänd för sina härjningar i landet – en grym specialitet var att kapa händerna på människorna i byarna. Än i dag finns 10 000 amputerade människor som påminner om de fruktansvärda scener som utspelade sig.

År 1996 genomfördes de första demokratiska parlamentsvalen och Ahmad Tejan Kabbah utropades till president. FN stödde Kabbah och den valda regeringen och placerade en fredsbevarande styrka, UNAMSIL, på 13 000 man i landet. År 1999 slöts ett fredavtal mellan RUF och regeringen, men i realiteten förändrades lite och den planerade avväpningen gick trögt. Gerillan fick en allt mer marginaliserad ställning under 2001 och i januari 2002 kunde FN-styrkan deklarera att kriget var över. I presidentvalet samma år vann den sittande presidenten Ahmad Tejan Kabbah och hans parti, Sierra Leone People´s Party, fick 70 procent av rösterna. Regeringen håller nu långsamt på att återfå sin auktoritet. Men många problem återstår att lösa, fattigdomen är utbredd och bristen på utbildning bromsar utvecklingen.

Under flera decennier hörde fackföreningsrörelsen i Sierra Leone till de starkaste i Afrika; organisationsgraden var hög och fackföreningsrörelsen visade vid flera tillfällen att den hade kapacitet att anordna landsomfattande strejker och aktioner. Under 1990-talet försämrades den fackliga situationen avsevärt.

Mban Kabu sa att samarbetet med
fackföreningsrörelsen i Sverige betyder
mycket för att stärka organisationen i Sierra Leone.

När Mban Kabu nyligen talade vid ett seminarium anordnat av LO-TCO:s biståndsnämnd i Stockholm fäste han stor vikt vid behovet av utbildning. Under inbördeskriget var osäkerheten särskilt stor på landsbygden, vilket gjorde att nästan alla sökte sig till städerna. Huvudstaden Freetown blev snabbt överbefolkad och i dag är det ett av de största problemen, eftersom infrastrukturen har kollapsat. Arbetslösheten är utbredd och många av de unga som saknar utbildning försörjer sig på småjobb och som ficktjuvar, menar Kabu. Den fackföreningsrörelse han arbetar inom vill att regeringen ska utforma ett nationellt program för att folk ska kunna återvända till byarna och bli mer självförsörjande. Speciellt är det tekniska utbildningar som han anser behövs. Sierra Leone har mycket landområden som skulle kunna odlas och försörja många.

– Mark är inga problem, säger han.

Regeringen har tagit vissa initiativ i den riktningen, men korruptionen är stor och politikens kvarnar maler långsamt.
– Vi uppmanar regeringen att ta ansvar för att utreda fall av korruption och nu har det etablerats en institution som ska arbeta med detta. Vi fortsätter jobba med att regeringen ska fortsätta det påbörjade arbetet.

Med en större del av befolkning med utbildning kan också politiken utvecklas så att den gagnar folket, anser Kabu.
– Som jag ser det har vi kommit ut ur kriget, men regeringen som gjorde det är inte den regering det borde ha varit. Det är heller inte den regering som kan ta oss ur krisen. I Sierra Leone röstar man utifrån etnicitet, stamtillhörighet eller hur ens far har röstat. Inte utifrån sakfrågor.

Mban Kabu ser trots allt positivt på framtiden och anser att länder som Sverige spelar en viktig roll i att stödja arbetet med att sprida information om mänskliga rättigheter och att ge invånarna i Sierra Leone utbildning. Men även här handlar det förstås om pengar, säger han.

I över ett decennium har Sierra Leone rankats av FN som världens fattigaste land. Bruttonationalprodukten per capita var 142 dollar år 2000. Runt 80 procent av befolkningen lever i absolut fattigdom och barnadödligheten är stor. Medellivslängden är 38 år och läs- och skrivkunnigheten är 30 procent bland vuxna. Endast cirka en tredjedel av invånarna har tillgång till rent dricksvatten.

Josef Björklund