Resolution 1325 tio år - Utvärderas på världskonferens i Alby

Cirkuskonstnären Kajsa Bohlin, från Cirkus Cirkör, uppträdde med en historia om dröm och verklighet med akrobatiska inslag på konferansen 10 år med 1325 - Vad händer nu?

Den 31 oktober är det tio år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325. I samband med detta organiserade därför svenska organisationen Operation 1325en konferens med syfte att utvärdera vad som hänt, vad som har gått bra och vad som har gått mindre bra. På konferensen den 21-22 oktober samlades 170 människor, främst kvinnor, från ett tjugotal olika länder på Subtopia i Alby i Stockholm. Resolution 1325 behandlar frågor om kvinnor, fred och säkerhet och genom den ska genusperspektiv lyftas in i fredsfrämjande och konfliktförebyggande arbete.

Diskussioner och samtal som fördes under konferensen resulterade i ett antal rekommendationer som sedan skickades till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon, säkerhetsrådets ordförande Ruhakana Rugunda och medlemsländerna. Arbetet med att implementera resolution 1325 har gått långsamt och kvinnor är fortfarande särskilt utsatta i krig och postkonfliktområden samt sällan representerade vid fredsförhandlingar. Representanter från de olika länderna gav en saklig bild av arbetet med kvinnors rättigheter och redogjorde hur behov och förutsättningar kan se ut beroende på land och region. Gemensamt var dock viljan till en förändring

Från vänster, Rita Martin (EVE), Wifaq Ibrahim (HOPD), Amel Taha (Mutawinat) och Sara Elgieli Alrahim (HOPD) och berättade om hur det är att jobba med frågor som rör kvinnors rättigheter i Sudan.
- Forum 1325 fokuserar på vad som förenar oss och inte vad som skiljer oss åt, berättar Sara Elgieli Alrahim.

Rita Martin, Wifaq Ibrahim, Amel Taha och Sara Elgieli Alrahim representerade det nyligen bildade Forum 1325 i Sudan som är en sammanslagning av fem olika organisationer. Forumet sprider information om resolutionen och mobiliserar kvinnor för att de ska få större inflytande vid beslutsfattande. De är överens om att kvinnors vardag i Sudan först måste bli bättre för att kunna nå verkliga framgångar med 1325.
- I Sudan har man länge kämpat med frågor som är relaterade till kvinnors rättigheter. När kvinnorna på en workshop fick höra att det finns en resolution som behandlar de här frågorna- i FN! - blev det en ”wow- upplevelse” för dem, säger Rita Martin, från organisationen EVE.

Några kvinnor berättar under seminarierna att de uppfattar det som att det finns en skepsis mot ”nya idéer” som kan medföra att kvinnor får mer makt i samhället. Därför samarbetar de med religiösa grupper för att lättare kunna nå ut till människor med sitt budskap.

• Politiker kan tycka att kvinnor från städer kommer till landsbygden med konstiga idéer som motsätter sig religion och kultur, säger Beena Sebastian från Indien. För att göra en koppling mellan 1325 till olika religiösa grupper tar vi kontakt med olika ledare för att få dem att anta resolutionen. Beena Sebastian representerar Kultur Akademin för Fred i Kerala i Indien. Där erbjuder man bland annat utbildningar för att stödja kvinnor som jobbar för fred genom spridning av information och samtal mellan olika religiösa grupper.

Beena Sebastian från Kulturakademin för fred i Kerala, Indien sade att vi måste vi måste sluta gråta över vår egen situation och titta framåt med positiv med energi.

Operation 1325: Genom att förbinda sig till FN:s resolution 1325 har varje medlemsstat en skyldighet att införa genusperspektiv i förhandlingar och fredsavtal med fokus på kvinnors och flickors behov i återuppbyggandet av samhället efter konflikt.**

Sudan är fortfarande oroligt efter det långa kriget i södra Sudan och de olösta konflikterna i Darfur. Kvinnorna från Forum 1325 menar att den sudanesiska regeringen ger indikationer på att de visst är medvetna om situationen för landets kvinnor men att de har ”viktigare” saker att sköta.
- Det här hindrar inte oss från att kämpa för våra rättigheter, säger Rita Martin.
I Sudan strävar många av kvinnorna med grundläggande saker som att ordna vatten, ta hand om barnen och många oroar sig ständigt för säkerhet och vad som kommer att hända dem. Därför kan det vara svårt att samla kvinnorna för samtal. Och även om de kommer på möten har de tankarna någon annanstans, berättar hon. Sara Elgieli Alrahim från organisationen NIDAA håller med och menar att problemen är starkt sammankopplade.
- Hur ska de här kvinnorna kunna vara en del av regeringsarbetet och fatta beslut? undrar hon.

I januari nästa år är det i södra Sudan folkomröstning om den delen ska bli självständig eller inte. Det krävs att 60 procent av södra Sudans cirka åtta miljoner invånare registrerar sig och röstar.
- 60 procent av invånarna är kvinnor vilket innebär att kvinnorna kan avgöra valet, berättar Rita Martin. Kvinnor har chansen att forma framtiden, därför är det oerhört viktigt att informera dem om detta och att deras röster spelar roll.

Operation 1325: En resolution som antas av FN:s säkerhetsråd är bindande vilket innebär att medlemsstaterna har ansvar för att landet genomför och arbetar med att målen följs. Medlemsstaterna har som skyldighet att bland annat säkra representation av kvinnor på beslutande nivåer i både nationella och lokala sammanhang.**

Ordförande för Operation 1325, Maj Britt Theorin (med mikrofon till höger i bild), ställer en fråga till panelen bestående av (från vänster) moderatorn Soledad Piñero Misa, Mavic Cabrera-Balleza, Carolyn Hannan och Madeleine Rees.

Carolyn Hannan, före detta chef för FN-avdelningen för främjandet av kvinnors rättigheter menar att arbetet med resolutionen i FN:s säkerhetsråd varken är systematiskt eller konsekvent. Vilket har negativ effekt på utvecklingen. Hon säger att det bland annat kan bero på en frekvent omsättning av människor i säkerhetsrådet.
- Det är svårt att implementera punkterna och göra uppföljningar när människor som jobbar med det slutar, säger hon.
Madeleine Rees, generalsekreterare för internationella kvinnoorganisationen för fred och frihet (WILPF) och Mavic Cabrera-Balleza, internationell koordinator på Globala nätverket för kvinnliga fredsbyggare håller med. De menar att kvalitén på dokumenten som sammanställs i säkerhetsrådet är allt för skiftande och att för mycket tid spills till att återbekräfta saker som redan beslutats. Kollektivt ledarskap är viktigt för att målen ska kunna uppnås och kvinnors roll i fredsförhandlingar är väsentligt, säger de.

Idag finns det inget sätt att mäta resultaten av FN:s handlingsplaner. Det finns inte heller något juridiskt eller ekonomiskt sanktionssystem. Vilket innebär att länder som inte följer resolutionen inte straffas.
- Det finns ett stort gap mellan det beslutsfattare säger att de ska göra och vad de gör, menar Mavic Cabrera-Balleza.

Karin Friedrich, från Sverige, och Bakhtyar A. Salih, från Irak, samtalade om sina erfarenheter av 1325.

Trots långsam utveckling på flera håll kan flera medverkande på konferensen peka på områden där de sett en positiv utveckling sedan resolution 1325 antogs. Exempelvis har ett antal små organisationer och smågrupper bildats där man jobbar med frågor som rör kvinnors rättigheter.
- En positiv utveckling är att det finns en _vilja_att adoptera resolution 1325. I Afrikanska unionens stadga om mänskliga rättigheter har man exempelvis lagt in ett protokoll som även berör kvinnors rättighter, vilket får ses som en framgång, säger Mavic Cabrera-Balleza.

Olika organisationer jobbar på olika sätt med att sprida information om resolution 1325 och kvinnors rättigheter i allmänhet.
- I Sudan hamnar kvinnor på efterkälke då de ofta saknar utbildning, därför är det viktigt informera dem om deras grundläggande rättigheter, förklarar Rita Martin.
I Sudan arbetar kvinnoorganisationerna mycket med musik, film och teater för att lättare nå ut med information, berättar medlemmarna i Forum 1325.
- På workshops och möten kan det samlas många kvinnor som inte pratar samma språk. Därför är det viktigt att använda en form som är tillgänglig för alla, säger Sara Elgieli Alrahim. Ibland görs misstaget att tro att de här kvinnorna inte har egna idéer men om man ger dem rätt verktyg så visar det sig att de har det.

Amel Taha och Sara Elgieli Alrahim berättade om hur det är att jobba med frågor som rör kvinnors rättigheter i Sudan.
- Forum 1325 fokuserar på vad som förenar oss och inte vad som skiljer oss åt, berättar Sara Elgieli Alrahim.

Sara Elgieli Alrahim från organisationen NIDAA berättade om ett lyckat projekt som hon varit delaktig i där olika grupper av kvinnor sammanfördes för att odla grödor tillsammans. Detta gick så bra, förklarar hon, att de ville börja sälja sina grödor på marknaden. För att få göra det var de tvungna att läsa och signera papper men ingen kunde läsa. Då bestämde de sig för att lära sig läsa. När de klarat det kunde de börja sälja på torget och har nu bildat olika grupper för odling och utbildning. Solskenshistorier som den här är tacksamma inslag på konferensen men de medverkande föreläsarna är överens om att det är mycket som saknas.

I framtiden hoppas Mavic Cabrera-Balleza att majoriteten av FN:s medlemsländer ska följa resolutionen. Av konferensen alla samtal framgår det att det finns förhoppningar att nationella planer ska implementeras, inte bara skriftligt utan att det också ska leda till konkreta åtgärder och förbättringar.
- Inom en period av tio år har vi ett system som fungerar, menar Madeleine Rees från WILPF.
Kvinnorna från sudanesiska Forum 1325 hoppas att kvinnor ska få större inflytande i fredsförhandlingar och i samhället, att kvinnors rätt blir inskriven i den sudanesiska lagen och att organisationer går samman och jobbar tillsammans oberoende av hudfärg och religion.

Lena Ag, generalsekreterare för organisationen Kvinna till Kvinna avslutade och sammanfattade konferensen första dag. Hennes uppmaningar lockade till försiktiga applåder bland åhörarna.
- Vi måste hitta alternativa sätt att få fred.
Hon poängterade också att det saknas medvetenhet både från allmänheten och från säkerhetsrådet om resolution 1325. Utrikesminister Carl Bildt som säger att han är en ”fredsarbetare” måste börja samarbeta med de riktiga fredsarbetarna, manade hon.
- Resolution 1325 handlar inte om att göra krig mer säkert för kvinnor. Det handlar om att stoppa krig och göra världen säkrare för alla, avslutar Lena Ag.

_Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna, berättar om bakgrunden till bilden som togs år 2009 av Eric L. Wa Mwenge i Demokratiska Republiken Kongo. Fotot ingår i en bildutställning på temat Kvinnor arbetar för fred._

Text: Eva Wikdahl
Foto: Emilie Holmstrand

Läs mer om

Operation 1325 rekommendationer till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon

Om resolution 1325 på FN:s hemsida

Operation 1325

Ett fönster mot världen

Under diskussioner och samtal fick åhörare på konferensen en inblick i hur arbetet med resolution ser ut på olika platser i världen. I en del länder jobbar man aktivt med resolution 1325 men i andra har man precis börjat. Amnestys Press pratade med tre kvinnor som kommit med intressanta och tänkvärda inlägg när ordet var fritt.

Aliyah Strauss under ett foto med henne själv och väninnan Chava Keller under en demonstration i Israel. Fotograferad av Raya Knopov i april 2009. (OBS. Montage)

Aliyah Strauss, chef för organisationen WILPF i Israel, trycker på att det är viktigt att få fler kvinnor till att medverka i fredsförhandlingar.
- WILPF i Israel har inte jobbat direkt med resolution 1325 men det finns organisationer i Israel som gör det, säger Aliyah Strauss.
Aliyah Strauss är också är med i gruppen _Raging Grannies_som utgörs av äldre damer, ofta uppklädda med blombeklädda hattar, som protesterar mot orättvisor i världen på ett fredligt men uppseendeväckande sätt.

Golaleh Sharafkandi_,_ från organisationen Kurdistan Democratic Woman Union.

Golaleh Sharafkandi menar att många av de frågorna som tagits upp under dagens föreläsningar överhuvudtaget inte skulle fungera i hennes land. Hon förklarar att det i kurdiska delen av Iran är viktigt att beslut fattas lokalt och i den takt som människor hänger med i. Flera andra personer under konferensen tog upp vikten att av jobba från gräsrotsnivå och det höll Golaleh Sharafkandi med om.
- Det är viktigt att förstå att den kurdiska kulturen styrs av män och i diskussioner måste man vara så neutral som möjligt.

• I Iranska Kurdistan är det ingen grupp som jobbar direkt med resolution 1325 men vi (Kurdistan Democratic Woman Union) jobbar med kvinnors rättigheter, att kvinnor ska få mer inflytande i politiken och kvinnors ställning i samhället, säger hon.

Hur går ni till väga?
- Vi lyfter fram frågorna om kvinnors rättigheter i olika tv-program och genom olika kurdiska kvinnogrupper och på Internet.

Golaleh Sharafkandi verkar otålig och säger att de inte kan vänta på sin självständighet.
- Jag försöker sprida information och budskap så gott det går och vid dagens slut tänker jag att jag åtminstone gjort något.

Lucy Talgieh__,__ från organisationen Wi’am, Palestinskt center för konflikt resolution, representant för Wi’am:s kvinnoprojekt.

Hur arbetar ni i Wi’am?
- Wi’am:s kvinnoprojekt går ut på att hjälpa och utbilda kvinnor för att de ska ta större plats och ansvar i samhället. Resolution 1325 är en del av vårt arbete, säger Lucy Talgieh.
Hon förklarar att det kan vara svårt att jobba med rättigheter för kvinnor eftersom många i Palestina anser att det inte är passande att kvinnor jobbar utanför hemmen.

Lucy Talgieh berättar att Wi’Am åker runt till olika byar och utreder vad kvinnorna behöver och vad det finns för kapacitet. Därefter byggs projekt kring behoven. Syftet är att stärka kvinnors självförtroende och göra dem till beslutsfattare.
- Ibland jobbar vi med kvinnorna i grupp och ibland individuellt. Det är olika, säger hon.
Genom att samarbeta med olika nätverk i Palestina kan vi till exempel erbjuda kvinnor juridiska råd vid skilsmässa. Och om någon blivit misshandlad kan vi hjälpa henne komma till en kvinnojour som också är en del av nätverket. Wi’am har jobbat med resolution 1325 i fyra år men även innan dess jobbade vi med kvinnors rättigheter.
Hon förklarar att det kan vara besvärligt att jobba med frågor som rör kvinnors rättigheter om man berättar att resolution 1325 antagits av FN. Många palestinier tror inte på FN, säger hon.

Lucy Talgieh hoppas att antalet kvinnor inom politiken ska bli fler och att kvinnor ska våga berätta om de blivit utsatta för våld eftersom det är skuldbelagt för många kvinnor idag.
- Lite i taget hoppas jag att kvinnor ska börja göra sina röster hörda, säger hon.

På en del fronter kan man se en positiv utveckling för kvinnors rättigheter i Palestina.
Lucy Talgieh berättar om grupper med kvinnor på olika håll som i allt större utsträckning kräver mer utrymme och att de gör sina röster hörda.
- Ett exempel var en grupp hemmafruar som varit hemma och bakat större delen av sina liv. Sedan organiserade de sig och krävde mer än bara mjöl, de ville ha mer att säga till om. Deras slogan löd Stop giving us the flour – We want the power!

Vad saknar du i resolution 1325?
- Jag tycker att det saknas utsatta mål för när målen i resolution ska vara uppnådda. Jag tror att om det finns utsatta mål så når man dem snabbare, säger Lucy Talgieh.

Text: Eva Wikdahl
Foto: Emilie Holmstrand

Läs mer

Wi'am

Raging Grannies