Ursprungsfolk betalar priset för företagsfesten i Colombia

reportage | 2012-06-01

Gustavo Ulcué är på Sverigebesök för att informera om hur företagen och utvecklingspolitiken påverkar urfolken i Colombia.

Bilden av Colombia håller på att förändras. Landet som tidigare sågs som ett livsfarligt ställe där gerillan kidnappade folk till höger och vänster marknadsförs nu som ett paradis för investerare. De colombianska ursprungsfolken upplever dock baksidan av utvecklingen. Det berättade människorättsförsvararen Gustavo Ulcué vid ett besök i Stockholm.

– Vi befinner oss i en utrotningsprocess, säger Gustavo Ulcué, människorättsförsvarare från ursprungsfolket Nasa, inför en föreläsning arrangerad av Colombiagruppen som han höll i Stockholm i slutet av maj.

I likhet med många andra konfliktdrabbade områden är Colombia rikt på naturtillgångar, som exempelvis guld, silver, zink, olja och kol. Sedan säkerheten för företagen förstärkts och FARC-gerillan försvagats under förre presidenten Uribes hårdföra politik uppmuntrar den colombianska regeringen nu utländska företag att direktinvestera framförallt inom gruvnäringen och skogsindustrin i landet.

– Varje dag delas omkring tio tillstånd ut till företag som vill börja med gruvnäring. Många av förfrågningarna gäller ursprungsbefolkningens territorier och ligger ibland till och med i naturreservat, säger Gustavo Ulcué.

Konsekvensen av exploateringen inom gruv- och skogsnäringen blir många gånger att ursprungsbefolkningens levnadssätt hotas, då naturen är utgör själva livsnerven i kulturen.

– Jorden är som en moder för oss, säger Gustavo Ulcué.

Enligt lag finns det en skyldighet att konsultera ursprungsfolken innan man utfärdar tillstånd för gruvnäring på deras mark men enligt Ulcué har det byggts in kryphål i lagen som gör att man kan gå runt detta.

– Idag riskerar 34 av Colombias ursprungsfolk att utrotas men istället för att färdigställa och implementera en plan för att rädda dem har regeringen istället uppmuntrat till fler ekonomiska projekt och investeringar.

Som ett skräckexempel nämner Gustavo Ulcué att det multinationella företaget AngloGold Ashanti, som milt sagt har ett dubiöst cv när det gäller gäller miljö- och sociala frågor, nu har ansökt om att få börja med gruvnäring i ett floddelta i Gustavo Ulcués hemregion Cauca där tre av de största floderna i Colombia rinner upp. Ett annat exempel är den ur biodiversitetssynpunkt unika regionen Chocó, där 64 procent av den totala ytan idag omfattas av områden där företag har ansökt om att få börja med gruvnäring.

Ana Falk, fredsobservatör från Kristna Fredsrörelsen, tolkar åt Gustavo
Ulcué under seminariet arrangerat av Colombiagruppen.

Även svenska företag har hängt på trenden att etablera sig på den växande colombianska marknaden och 2010 slog Exportrådet upp portarna till sitt nya kontor i Bogotá. Bland de svenska företag som är involverade i gruvindustrin i Colombia, dit de säljer utrustning och annan materiel, syns exempelvis Sandvik och Atlas Copco. På bägge företagens hemsidor finns dokument som behandlar hållbarhet, socialt ansvarstagande och mänskliga rättigheter i de länder man verkar i. Men efterlevs egentligen formuleringarna i praktiken?

– Företagen är ju skyldiga att tillfråga befolkningen innan de sätter igång med sin verksamhet, men det har jag inte hört talas om att de gör. Så de tar inte sitt ansvar, säger Gustavo Ulcué.

Ett argument som ofta lyfts fram i debatten av förespråkare för företagsetablering och investeringar är att dessa genom att skapa arbetstillfällen kan bidra till utveckling och minskad fattigdom. Ulcué håller dock inte med på den punkten:

– President Juan Manuel Santos säljer idén om att gruvnäringen ska få den ekonomiska utvecklingen att blomstra men det amerikanska företaget Chocó Company har till exempel utvunnit mer än sju ton guld från Chocó som trots detta är en av de fattigaste och mest utsatta regionerna i Colombia.

– Vi är inte emot utveckling men den måste komma underifrån, säger Gustavo med eftertryck.

I ett försök att skapa ett sådant alternativ till den rådande utvecklingen tog ursprungsfolken hösten 2008 initiativet till en så kallad Minga (en kollektiv rörelse där man kämpar för ett gemensamt mål), där upp till 60 000 personer under en månad vandrade de 70 milen från Cauca till huvudstaden Bogotá för att protestera mot den dåvarande presidenten Álvaro Uribe Vélez politik. Under marschens gång anslöt såväl afro-colombianer som bönder, som alla tillhör den del av civilbefolkningen i Colombia som har varit särskilt drabbad av den långvariga konflikten i landet.

Ett utbrett fenomen i Colombia är nämligen att civilbefolkningen hamnar i kläm mellan olika stridande grupper som alla söker kontroll över marken, vilket leder till att de civila tvingas fly från sina hem. Gustavo Ulcué tycker sig se ett mönster:
– Det brukar nästan alltid vara en väpnad konflikt på det ställe där man vill dra igång med ett ekonomiskt projekt, som i sin tur leder till att folk tvingas lämna marken och flytta in till städerna. Som av en slump går företagen sedan in och ”stabiliserar” situationen och börjar exempelvis med olika monokulturer för att till exempel utvinna palmolja. När människor sedan kommer tillbaka möts de av jättelika odlingar och ibland kommer företagen med krav på att de ska betala för det som företagen har investerat i marken om de vill ha den tillbaka.

Gustavo Ulcué berättar för Amnesty Press hur han själv har personlig erfarenhet av hur det känns att tvingas lämna sitt hem och sina nära och kära då han efter att ha blivit hotad till döden två gånger under 2009 blev tvungen att ta beslutet att lämna Cauca. I Bogotá, dit han tog sin tillflykt, breddade Gustavo sitt arbete för urspungsfolken till att börja arbeta med människorättsförsvarare i en vidare mening inom ramarna för organisationen Somos Defensores.

– Hoten var mycket smärtsamma för mig men situationen har gett mig en ny roll som har hjälpt mig att komma över det som hände. Mitt mål är att återvända till Cauca men under tiden kan jag göra nytta genom att arbeta på andra ställen.

Ursprungsfolken har kämpat mot koloniseringen. På bilden barn
från folkgruppen Embera. Foto: Amnesty International

Och mer arbete behövs – sedan Mingan 2008 har situationen inte förbättrats särskilt mycket trots att president Santos, som tillträdde 2010, har använt en annan ton gentemot urspungsbefolkningen än sin företrädare Uribe.
– Vi tänkte att det kanske skulle bli annorlunda den här gången, men även om Santos till skillnad från Uribe är villig att föra en dialog med oss är politiken han för densamma, säger Gustavo Ulcué till Amnesty Press.

Att ge upp och sluta kämpa är dock inget alternativ för Gustavo:
– Det är en lång process, men vi i ursprungsfolken har kämpat emot olika typer kolonisering sedan den spanska erövringen för 500 år sedan. Nu är utmaningen att fortsätta förfädernas kamp eftersom vårt folks överlevnad hänger på det.

Text och bild: Vera Häggblom

Läs mer om Colombia från Amnesty Press

Fredsbyn San José de Apartadó kämpar för livet (11 november 2011)

Colombia farligaste landet i världen för fackligt aktiva (10 juni 2011)

reportage | 2012-06-01